Läser Bukowski. Äter Bukowski. Tänker Bukowski. Drömmer Bukowski.
Det börjar bli löjligt, men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte sluta förundras över Bukowskis enkla prosa. I romanen Hollywood utnämner Bukowski lumpsamlaren John Galt till Amerikas störste oupptäckte poet. Så här beskrivs han:
Ibland vid tre- eller fyratiden på morgonen började han längta efter att länsa soptunnor och bakgårdar. Jag följde med honom.
”Jag vill ha det här.”
”För fan, John, det är bara en gammal vänsterstövel som nån har slängt bort.”
”Jag vill ha det.”
Hela hans hus var fyllt med skräp. Högar av det överallt. När man ville sitta på soffan måste man flytta på hög med lump till andra sidan. Och hans väggar var fulla med paroller och gamla tidningsrubriker. Allting var helsvängt. Som de sista orden från jordens sista galning.
Naturligtvis slukar jag inte allt. Bitvis har han sina svackor. Men detta är nog för att göra mig mållös.
Gud vad bra att du har en sådan skrivlust och så generöst delar med dig av dina rammeltankar och literaturfynd.
Jag är mycket tacksam!
Innebär det också att du bajsar Bukowski?
Jag antar det, Niklas.
Skulle vara lite underligt att se Bukowskis ord, ansikte eller nåt i sin egen avföring. Vill du jag ska se efter?
Du skulle nog känna det om du verkligen bajsade ut bukowski. Han var en rejäl gubbe.
Karl, verkligen roligt att du läser. Jag är själv glad att jag då och då ramlar in i saker värda att berätta.