Time to kill - time to spill

"Jag förlorade min stora kärlek.

Jag började dricka.

Innan jag visste ordet av hade jag hamnat i ett parti poker. Sedan i ett tärningsspel. Jag vaknar i en biljardhall. Sen kommer en mexikansk kvinna och drar ner mig från bordet och tar mig med till Philadelphia. Hon lämnar mig ensam i sitt hus och huset brinner ner.

Jag hamnar i Phoenix. Jag får jobb som kines. Jag börjar jobba i en lågprisaffär och flyttar in hos en 13-årig tjej. Sen kommer den här stora mexikanska kvinnan från Philadelphia och bränner ner huset.

Jag åker till Dallas. Jag får jobb som modell i en ”före och efter”-annons för bodybuilding. Jag ska föreställa ”före”. Jag flyttar in hos en budkille som kokar fantastisk varmkorv. Sen kommer den här 13-åriga tjejen från Phoenix och bränner ner huset. Budkillen – han är inte snäll: Han ger sig på henne med kniven.

Jag hamnar i Omaha. Det är så kallt så jag stjäl mina egna cyklar och steker min egen fisk. Jag har tur och får jobb som förgasare på motortävlingarna varje torsdagskväll. Jag flyttar in hos en gymnasielärare som jobbar som rörmokare vid sidan av. Hon är inte mycket att vila ögonen på, men hon har byggt upp en särskild sorts kylskåp som kan förvandla tidningspapper till sallad. Allting går bra tills budkillen dyker upp och försöker hugga mig med kniven. Jag behöver väl knappast berätta att huset brann ner. Så jag drog ut på vägarna igen. Första killen som plockade upp mig frågade om jag ville bli stjärna. Vad skulle jag svara?"

Med de orden fångar Dylan en känsla som hör hemma i just den här bloggen.