Ett SMS
Fick nyss ett bakfylleSMS från en polare.
”Det är lite lustigt, jag lever ett liv, men det är inte min kropp, mitt sinne. Redan när jag stod utanför min kropp när jag var ung borde jag ha insett att jag bara är här.”
Jag känner mig lite ställd. Vet inte riktigt vad jag ska svara.
Jag brukar ju vara bra på sånt här.
Att jag känner likadant?
Definition/Insikt
Försöker definiera mig i en redan överdefinierad värld. Vill göra något av varje sekund, varje ögonblick, men begränsar mig själv. Finns det verkligen plats för alla? Kan jag skriva mig fram till min? Hur vet jag när jag är framme? Frågor, frågor. Vid 27års ålder borde man ha fler svar. Men nu har jag i alla fall verktyg för att ställa frågorna.
För att ta mig vidare skrev jag en lista till mig själv:
1. Sluta tro på tomten
2. Drömmar tar dig ingenstans
Kort
Nu är den bortsuddad. Synd.
Jaja, så kan det gå.
Men nu ska jag se Die Hard 4.0.
Manlighetspoäng till mig.
Perfekt för en förkyld och seg hjärna.
Sveriges ledande alternativa teleoperatör
Den virtuella agenten Sara kan enligt annons svara på "väldigt mycket om våra produkter och en hel del om livet."
Det ingav en del hopp.
Jag knapprar in en fråga om livet.
Men den kunde hon inte svara på.
"Varför det förhåller sig så har jag inget bra svar på, min vän."
Uselt.
Time to kill, time to spill and time to go to bed...
Jag,
famlar efter något att skriva
trodde att jag var bättre än mina pseudonymer, men icke
har ingen aning om vilka som läser det jag skriver
undrar om Charles Bukowski någonsin led av dåligt självförtroende
misstänker att mina komplex kommer bli min undergång eller framgång
ställer mig frågande till varför jag alltid ska greppa över för mycket (har redan ställt frågan i ett textmeddelande till 118 100, men fick inget bra svar)
önskar att jag oftare kunde övervinna mina rädslor
vill att allt ska bli bra till slut, som i feelgood-filmer
ska gå och lägga mig nu.
I väntan på sista delen av brasilienskildringen
”Vissa har bra självförtroende, andra inte. Vissa tror sig ha bra själförtroende, men spelar ett spel. Jag har inte bra självförtroende, men spelar spel ändå.”
Och två år senare, alldeles nyss faktiskt, läste jag nedan på 1000apor.se
Två vilt skiljda händelser . Ja.
Men nån gillar det jag skriver och tipsar Alex Schulman om det: häpnadsväckande och oroande på samma gång. Vad härnäst?
***
Hej där. Är det du? Nej inte personen bakom dig. Jag pekar på dig. Ja, du där! Heter du Schulman?
Nämen så bra, läs här.
Dedikerat Godtrogen och övergiven
Eftersom att jag inte kan sova så tänkte jag hedra en numera nedlagd?, bortglömd, aldrig upptäckt blogg, genom att återge det smärre klassiska förstainlägget från den. Bloggen är godtrogen och övergiven. Nedan följer första inlägget:
"Min flickvän, sambo och kanske blivande fru, är borta. Hon tog alla lampor med sig. Jag vet inte varför.
Kanske har vi gjort slut, kanske inte. Det hela är en ny företeelse för mig, så jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tro. Minst av allt vet jag vad jag ska känna. Jag har ingen känslomanual för mitt tillstånd. Jag är ny i det grannskapet. Och därför kan jag bara konstatera att hon inte är här. Jag är här. Men fästmön är någon annanstans.
Jag kan inte utesluta att hon är och handlar mat, för det börjar bli tomt i skafferiet. Å andra sidan har det inte tagit 2 dagar förut. Dessutom svarar hon inte på mobilen. Sen var det det där med lamporna också.
Kanske är hon på en väldigt mörk plats.
Det är trots allt väldigt mörkt på vintern."
Inlägget dryper av Ironi. Men det kan samtidigt vara allvar. Synd att bloggen inte varade så länge.
Kvällskurs: Epilog
Klockan är tjugoett trettiosju, veckodagen är onsdag. Jag är 27 år, befinner mig mitt i livet och har fortfarande mycket kvar att uträtta. Men nu kan jag bocka av kvällskurs i koreansk populärkultur på listan. Det är ett stort ögonblick. Jag känner att jag har tagit mig någonstans, utvecklats. Jag har genomfört en sak som någon annan tycker är helt okej. Mitt betyg vittnar om det.
Jag är redo för vadhelst som väntar bakom nästa krön. För nya äventyr.
Vilket är tur, för i morgon gästar jag Brasilien.
Det är stort.
Hungrig, klibbig och trött
Jag kan inte hålla en tanke mer än en sekund i taget. Om en tanke påbörjas måste den avslutas snabbt, annars tappar jag den och vips så är den försvunnen.
Kanske är det därför jag skriver, för att förlänga existensen i tanken.
Mina tankar förångas, dammsugs upp, jag måste förvara dem på nått sätt. Här.
Solen smyger fram
Ny morgon. Jag har inget mer att tillägga...
Sommaren är kaotisk
Nyss tog jag mig tid att kasta lite sopor. Det här kastade jag:
- En påse hushållssopor
- Två glödlampor (varav den ena gick sönder när jag tände badrumslampan)
- En stor plastförpackning och två små
Det var allt.
Underordnad ingenting
Men.
Jag kämpar. Jag har en vilja. Jag skriver ju trots allt. Och man ska aldrig säga aldrig.
Tänka det otänkbara
På toaletten hos min vän i Manchester fokuserar mina bakfylleögon på något absurt. Koncentrerade stjärndroppar i en plastflaska. Jag gnuggar mina ögon och fokuserar igen. Fortfarande samma sak. Jag tar flaskan och undersöker den gula vätskan närmare, ser på hur den flyter runt där fängslad i höljet. Vänder den upp och ner, och fokuserar.
Vätskan ser inte drickbar ut. Inte en chans att jag har den till sorbet. Skruvkorken behåller jag på, annars rinner allt ut. Ja. Det går inte, stjärndropparna måste förbli där de är. I säkert förvar. Undangömda för världen.
Solklart buskap i nattmörker
I Västeråsnatten, ett ytterligare oväntat möte. Denna gång är min förvåning delad. Längs en namnlös gata konfronteras vi av budskapet. Det lämnar oss alla lite förbryllade, undrande. Meddelandet har en klar humoristisk underton. Det är också avslöjande, upphovsmakaren har en klar övertygelse att den eftersökta är en man. Precis som jag. Ändå känner jag mig inte utpekad på något sätt, mannen de söker är med all säkerhet inte jag. Säkerligen ingen i min närhet heller.
Så vi flanerar vidare, ändå påverkade av plakatet.
Två saker jag gillar
Men just i detta nu gillar jag dessa två saker:
Vindens skugga & India ale
Fortfarande tisdag
God glass...
Fågeln utanför mitt fönster
En fågel flög förbi mitt fönster idag på eftermiddagen. Jag såg den i periferin. Skuggorna på skrivbordet hamnade i gungning, men jag hann aldrig få mer en än skymt av fågeln. Upplevelsen gjorde mig melankolisk.
Jag vet inte varför.
Väntan
Att vänta är som att vinka i mörker, att förlora sin blick i luftens ofantlighet, att rekapitulera ihåliga minnen, att falla uppför en klippvägg, att gå vilse i drömmens labyrint, men allra ytterst att skriva en blogg som den här.
Jag... envis, skäggig och långhårig.
Veckan lider mot sitt slut. Jag har jobbat, jobbat hårt. Borde egentligen känna mig nöjd, och det gör jag. Ändå famlar jag i fredagsmörkret efter mer. En till bok att läsa, en till film att se, en till rad att skriva. Ännu fler insikter att dokumentera.
Dagens energi är dock förbrukad. Jag minns hur jag som barn extremt ogärna ville gå till sängs. Det är samma sak nu, fast jag inte har någon förälder att trotsa. Fortfarande nyfiken på vad natten döljer för hemligheter.
Men natten är bara mörk. Den berättar bara en annan historia än solljuset. En mörkare.
Jag kryper på knäna. I alla fall mentalt.
Till slut ger jag mig och låter soffan omfamna mig innan sömnen gör det.
Tomhetens ord
Det har blivit lite av en tradition för mig att skriva ett inlägg på min födelsedag. En dag som har för vana göra mig fundersam. Som tvingar mig att tänka över vad jag håller på med.
Men just idag är jag tom. Tom som lådan.
Funderar kort på att se den där filmen jag alltid ser på min födelsedag, men inte ens det känner jag för.
Jag tänker en stund till och äter lite mer glasstårta.
En dag, ett år.
Det är nog inte tomhet jag känner utan glädje.