Time to kill - time to spill

Min sambo och jag äter rostisar och dricker thé när jag börjar tänka på Edvin.

Ni vet han den borttappade själen. En extra grå vardagseftermiddag någon gång mellan 16:45 och 16:55 hände det. Plötsligt vet inte Edvin längre vem han är, det går så långt att han börjar referera till sig själv i tredje person. Det är riktigt illa.

Edvin tar sig an ett fall som privatdetektiv, han har väl sett hur arbetet går till i filmerna från 40-talet, men har egentligen ingen annan erfarenhet. Det började med att han följde efter en snubbe på måfå istället för att gå till sitt riktiga jobb.  Lokaliserar snubbens stamhak, går dit då och då för att stalka honom. Till slut går det åt pipan. Edvin blir upptäckt. Eller rättare sagt, han avslöjar sig själv, men konstigt nog blir det starten på en vänskap. De super sig fulla, och Edvin vaknar upp på snubbens, Roberts, soffa. 

Sedan får Edvin sitt första riktiga uppdrag som detektiv. En mystisk femme fatale ger hon en tillsynes enkel uppgift. Men alla vet hur noir-filmerna är, det enkla är aldrig enkelt. Detektiverna blir alltid förda bakom ljuset.

Nu ska jag fortsätta på denna halsbrytande berättelse (jag har alltid velat skriva det ordet, halsbrytande, vet inte riktigt om det passade in där, men men).

Jag läser boken Tröst i höstmörkret. Inledningen tog mig med storm, som man brukar säga.

Edvin Strand har levt över halva sitt liv, skaffat fru och barn, men nånstans på vägen tappat bort sig själv. Än så länge vet jag inte hur det ska gå för Edvin. Men han går inte till jobbet, följer efter främlingar utan att veta varför och försvinner långa stunder i sina tankar, det är lite förvirrat kan man säga.

Jag håller på Edvin. Som om det gällde mitt liv.

Edvin. Du klarar det, du kommer hitta dig själv igen. 

Det måste du.

s. 156. Den intensiva och omsvepande inledningen har övergått i abstrakt målande prosa. Måhända kan det vara stor litteratur, men samtidigt så stillastående och tom. Jag har tröttnat. Dåsat igenom senaste avsnitten. Jag vänder sida och låter opåverkad föregående gå ur nuet.

Förresten så såg jag just Indiana jones på tv-maskinen. Vilken kärnkarl han är den där Indy. En riktig idealman. Nån vi andra ska se upp till. Han är allt: Professor i arkeologi, gentleman, superkändis, äventyrare, flanör och säkert duktig på att bygga saker... En James Bond som inte drar sig för att få lite skit på skorna.

Givetvis suktar kvinnorna efter honom. Världens genom tidernas absolut snyggaste vetenskaps man, säger dom.

Och det händer oavbrutet saker runt honom. Som av en slump dras han in i en gåta rörande försvunna stenar och magiska indiska folkslag. Kvinnorna och barnen tar han med sig för att avslöja den sannerligen misstänkta och skurkaktiga maharadjan.

Manusförfattarna i Hollywood var ju nyligen i strejk. Kanske var det även strejk när den här skrevs. För jag förstår ingenting. Vad har hänt med denna en gång så fantastiska film?

Som jag tyckte om den här filmen. Vägrar tro att dom andra två är lika usla. Måste se och utvärdera. Gå till botten med saken.

Den fjärde filmen i serien kommer jag i vilket fall se på bio. Men med låga förhoppningar.

Läser Bukowskis Postverket. Den tog över efter att jag slängt Kafka i väggen. Idén att bli förvandlad till en insekt är suggestiv som tanke, men genomförandet är stelt och oengagerande. Därför lämnar jag Kafkas ensliga grådaskiga rum och går ut i nyårsnatten, där Bukowskis prosa lyser upp himlen. Jag vänder en av litteraturhistoriens storheter ryggen, jag vet, det kan inte hjälpas. Det är så jag känner just nu.

Det fancinerar mig att läsa om hur Bukowskis alterego Chinaski tilltalar sin chef Stenskalle och hans okonstlade sätt att berätta vilket skitjobb det är att dela ut posten i ur och skur. "Man blev tvungen att hoppa över fyra eller fem av lådorna på första rundan, och sen nästa gång man kom dit var lådorna proppade med post, och själv stank man, svetten rann medan man körde ner posten i säckarna. Nog blev jag knullad alltid. På Johnstones [Stenskallens] vis."

Kafka mot Bukowski, som när man bytte hockeykort i mellanstadiet.

Det ringde på dörren, minns jag, och den första av Ediths alla släktingar kom. Rachel hade fortfarande bara frottémorgonrock på sig och satt på knä och såg på mina gagnlösa försök att pilla loss rakapparaten med ståltråden, men tiden gick, och jag sa åt henne att gå och klä på sig. "Jag ska pröva att ta loss toalettstolen och vända upp och ner på den", sa jag. "Jag kan kanske peta loss den där jäkeln från andra änden". Rachel log och klappade mig på axeln som om hon trodde att jag tappat förståndet. När hon var på väg ut från badrummet sa jag: "Säg åt din mor att jag kommer ner om några minuter. Om hon frågar vad jag håller på med kan du säga det inte angår henne. Om hon frågar en gång till kan du säga att jag är här uppe och kämpar för världsfreden."

Vi hade en verktygslåda i linneskåpet bredvid badrummet, och efter att ha stängt av vattnet till toalettstolen tog jag fram en tång och skruvade loss stolen från golvet. Jag visste inte att den var så tung. Jag lyckades lyfta den, men den vägde för mycket för att jag skulle våga vända på den utan att vara rädd att tappa den, särskilt i ett så trångt utrymme. Jag var tvungen att ta ut den från badrummet, och eftersom jag var rädd att skada trägolvet om jag satte ner den i hallen bestämde jag mig för att bära ner den för trappan och ta ut den i trädgården.

För varje steg jag tog tycktes toalettstolen bli ytterligare något kilo tyngre. När jag nådde nedervåningen kändes det som om jag höll en liten vit elefant i famnen. Lyckligtvis hade en av Ediths bröder just kommit, och när han såg vad jag höll på med kom han fram och hjälpte till.  

"Vad sysslar du med, Nathan"? frågade han. 
"Jag bär på en toalettstol?, sa jag.  

[...]

Vi fick ut elefanten och vände den upp och ner på det bruna höstgräset. Jag minns inte hur många olika verktyg jag hämtade från garaget, men inget av dem var till någon hjälp. Inte krattskaftet, inte skruvmejseln, inte prylen eller hammaren - ingenting.  

Den lilla anekdoten slutar sedermera med att Nathan hämtar en slägga och slår sönder toastolen framför alla släktingar och ger sin dotter rakapparaten.