Dagen innan
Att vara på Solvalla dagen innan julafton kändes väldigt Bukowski. I ett verk har jag för mig att han ingående beskriver sin framgångsstrategi på hästar. Men sidorna om strategin skumlästes och hamnade i den mentala papperskorgen med detsamma. In och ut. Istället tog jag råd av min far som spelar en del. Han rättar raden efter tipsextra varje lördag. Själv ser jag hellre på testbilden än genomlider Dagens dubbel. Men live är det en annan sak insåg jag efter första loppet, trots att jag förlorade. Jag sprang entusiastiskt upp till luckan efter loppen. Fortsatte spela.
Sista loppet och jag låg på minus. Min polare var bergsäker på vinnaren. Jag tog rygg. Loppet blev rafflande. Vår häst vann på spurt sedan storfavoriten galopperat i starten. Det betalade min middag.
Vi gick nöjda därifrån. Satte oss i bilen.
Bukowski spelade på högoddsarna och vann, för att sedan supa upp pengarna i sitt ruckel till hem tillsammans med en bastant kvinna han raggat upp i baren innan loppen.
Så firade han.
Men vi, vi hade en jul att fira.
Dörrar i en korridor
Korridoren är inte lång, men dörrarna är många och tunga.
Har fått en bricka för att öppna dem. Elektroniska lås.
Jag får grön cirkel 3 gånger på raken. Då är det bara att knalla på.
På dörren märkt Teleservice får jag en röd cirkel. Likadant på dörren till elcentralen. Där har jag inget att göra heller utan testar brickan lite på skoj.
Så tonar den sista dörren upp sig. Jag ställer mig några centimeter ifrån den. Vi står ansikte mot ansikte (om man nu kan göra det med en dörr).
Jag tittar på brickan innan den möter läsaren.
Det hela är väldigt odramatiskt. Cirkeln lyser grönt nästan på en gång.
Jag sänker handtaget och kliver över dörrposten.
På drift och Factotum
Jack i serieform
I boken 80 romaner för dig som har bråttom skrattar jag gott åt parodin på Ulf Lundells egna dekadenta leverne i boken Jack. Fyra bildrutor räcker för att ge perspektiv på gravallvaret i att leva. Det blir skönt banalt. Lite löjligt nästan. Gud så små och obetydliga vi är. Gör vad du vill, det spelar ändå ingen roll. Om du oroar dig, så är du på rätt väg.
Tidlöshet
Känslan av tidlöshet, så bildligt man kan komma.
I en av stans största gallerior
kväver julrushen mig.
Jag stannar till utanför ett skyltfönster.
En teve rullar bilder från ett undervattenslandskap.
Det är fridfullt, fängslande och fridfullt.
Tusentals fiskar, koraller, sandbotten och det klarblå glittrande havet.
Det kan vara ett gigantiskt akvarium, men låt gå om det är så.
Egentligen är det inte vad som försiggår i bilderna som ockuperar mina tankar, som fångar mig; det är bilden av mig tittandes på en teveskärm alltmedan människor rusar runtomkring, fullt sysselsatta med sitt.
Att börja och börja om, börja och börja om igen.
Svart bakgrund, gröna siffror. Tiden.
Klockan fångar sekunder, minuter, och då och då timmar.
Mekaniken håvar in dem, ser sin fånge i vitögat och efter en sekund kastas de över bord och allt börjar om.
Så avrättas sekunderna, utan eftertanke, en efter en. Skoningslöst. Vi kan bara maktlöst se på.
Upp. Upp. Ej upp.
Jag håller till vänster.
Jag vet inte varför.
Senaste upptäckten
Ingemar Unge kan konsten i att skriva underhållande om ingenting. När han gör det kallas det kåseri. Allt som oftast kan man inte hjälpa att dra på smilbanden när man läser om hur han talar med diskmaskinen eller busar med informationsutropen på Kastrups flygplats. Humorn är enkel och skön, ibland genialisk.
Bland annat nedan, som är skrivet i sann Bukowski-anda.
På Köpenhamns flygplats ropade man i högtalarna: ”Bela Bartok till informationen, please”.
Jag tänkte att det bar en bra början på en resa till musikens huvudstad Wien. Jag gick fram till högtalardamen och begärde ”Johann Strauss till baren, please”.
Det ropade hon villigt ut. Snäll tant.
Jag tog en mammutbärs och nickade då och då till högtalaramazonen. Varje gång ropade hon ut ”Johann Strauss till baren, please.”
- Han verkar inte vara särkilt törstig, den där Strauss, sa en bargranne.
- Han kommer nog, har väl fastnat i taxfreeshopen, sa jag.
- Försök med någon annan, sa grannen.
Vi rådslog en stund och bestämde oss slutligen för Verdi.
- Vi måste ju ha en italienare med också, sa bargrannen och larvade bort mot högtalarkvinnan.
”Guiseppe Verdi till baren, please”, dånade det genom lokalen. Grannen och jag fick fram varsin bärs till. Där satt vi och lyssnade till högtalaren som växelvis efterlyste Strauss och Verdi.
- Det blir lite enhanda, sa grannen, kärringen måste muntras upp med något nytt.
- Varför inte en fransman, sa jag. Bizet, han med Carmen?
- Nä, jag tycker vi tar någon pågående storhet, något namn med tryck i.
Han gick bort till högtalarladyn och återkom med nöjd min.
”Mister Sinatra till baren, please”, sa damen. Jag nickade åt hennes håll och hon klämde i med Strauss och Verdi dessutom.
- Nu är det din tur, sa bargrannen.
- Tror du hon sväljer nåt mer? sa jag.
- Jaha, sa han, och jag knallade iväg och gick sedan tebaks och parkerade i skuggan av ölen.
”Liza Minelli till baren, please”, sa högtalaren.
Min granne nickade och hon drog såväl Sinatra som Strauss och Verdi. Det börjar bli tjockt med folk i baren och förbaskat trångt.
- Har ni sett Sinatra? Frågade en rödbrusig typ.
- Han var nyss här, sa jag.
- Fan, sa den brusige.
- Nä, det här går inte, vi får inte plats längre, sa min granne och bökade sig bort mot högtalarmatronan varpå det strax ljöd:
”Barbara Streisand till gate fyra, please.”
Det där lättade lite på trycket så att man kunde beställa igen.
- Det var dumt att du sa gate fyra, sa jag, det är min dörr, nu kommer jag väl inte ombord för allt pipel.
- Det fixar jag, sa grannen och när det var dags för mig att vandra till gate fyra lomade jag iväg och hunnen halvvägs hörde jag högtalaren vråla: ”Påven till informationen, please.”
- Han kan inte vara klok, den där, tänkte jag och slog mig ned på min plats för färd till Wien. Det sista jag hörde av Köpenhamn var att Johann Strauss skulle till baren.
