Time to kill - time to spill

De två första var hjärter åtta och hjärter nio.

Tredje och sista kortet var ett ess, hjärter ess.

Jag tror inte det betyder någonting, men är osäker. Lika bra att spara dem i väskan tills jag vet.  

Years ago I read a story
about a man who had a plan
Tied himself on to a balloon
yeah, cut the ties and tried to reach the moon

Neil Halstead

Band of horses

"Jag förlorade min stora kärlek.

Jag började dricka.

Innan jag visste ordet av hade jag hamnat i ett parti poker. Sedan i ett tärningsspel. Jag vaknar i en biljardhall. Sen kommer en mexikansk kvinna och drar ner mig från bordet och tar mig med till Philadelphia. Hon lämnar mig ensam i sitt hus och huset brinner ner.

Jag hamnar i Phoenix. Jag får jobb som kines. Jag börjar jobba i en lågprisaffär och flyttar in hos en 13-årig tjej. Sen kommer den här stora mexikanska kvinnan från Philadelphia och bränner ner huset.

Jag åker till Dallas. Jag får jobb som modell i en ”före och efter”-annons för bodybuilding. Jag ska föreställa ”före”. Jag flyttar in hos en budkille som kokar fantastisk varmkorv. Sen kommer den här 13-åriga tjejen från Phoenix och bränner ner huset. Budkillen – han är inte snäll: Han ger sig på henne med kniven.

Jag hamnar i Omaha. Det är så kallt så jag stjäl mina egna cyklar och steker min egen fisk. Jag har tur och får jobb som förgasare på motortävlingarna varje torsdagskväll. Jag flyttar in hos en gymnasielärare som jobbar som rörmokare vid sidan av. Hon är inte mycket att vila ögonen på, men hon har byggt upp en särskild sorts kylskåp som kan förvandla tidningspapper till sallad. Allting går bra tills budkillen dyker upp och försöker hugga mig med kniven. Jag behöver väl knappast berätta att huset brann ner. Så jag drog ut på vägarna igen. Första killen som plockade upp mig frågade om jag ville bli stjärna. Vad skulle jag svara?"

Med de orden fångar Dylan en känsla som hör hemma i just den här bloggen.

Ett grönt monster med tandvärk. Han äter för mycket sten. "Jag jagade er inte. Men ni glömde ert paraply", säger monstret.

Medan jag stod där under gatlyktan i Gamla stan, bad jag att en ynka insikt skulle falla över mig, en enda liten tanke, det var allt jag önskade.

Den kom inte. Inte regnet heller.

Jag tar tunnelbanan till en vän, gröna linjen söderut. En mobilpratande fjortis försörjer omedvetet en hel vagn med skvaller. Även jag distraheras och glömmer byta tåg vid Slussen och hamnar på Mariatorget.

Där blir jag stående. 8 minuter till tåget tillbaka. Jag iakttar ett fyllo som vinglar fram och tillbaka längre bort på perrongen. Parkbänken ovanför måste ha tröttnat och sparkat av karlnsloken.

Omtöcknad och småvresig kan han inte bestämma sig om han ska sitta ner eller ragla runt och skrämma livet ur väntande resenärer. Fyllskallen sätter sig till slut bredvid ett par. Skräcken blossar upp i deras ögon. Hjälp han vill konversera, tänker de. De reagerar illa kvickt, reser sig upp och går utan att vända sig om. När han märker att folk på perrongen håller säkerhetsavstånd börjar han sjunga.

Intensivt och obegripligt skrålar han. Saliv yr genom luften. Ge karln ett glas vatten, tänker jag och anstränger mig för att uppfatta oljudet. Det är omöjligt fram till refrängen.

”DET ÄR NI SOM ÄR DOM KONSTIGA, DET ÄR JAG SOM ÄR NORMAL”.  

Han ser sig om efter att han kastat ur sig Thåströms kända fras som om han var upphovsman till lyriken och precis förmedlat sitt budskap. Han upprepar refrängen en gång. Sen tystnar han, som om han väntar på ett gensvar. Ingen reaktion från publiken. Ryggar talar inte.

Så rullar tåget in. Plattformen töms.

Jag sätter mig. Sneglar ut genom tunnelbanefönstret mot publikens gemensamma skräck.

Han sitter kvar. Han har somnat.

Jag följer honom med blicken innan tåget försvinner i tunneln.

Ian Brown i Stone Roses

Magnus, förvirrad 18-åring

Polis 1 i Chungking Express

Magnus, 27 år, 14 mars 2009. Nu.

Varför måste jag spela en roll? Vore så mycket enklare om jag bara kunde vara mig själv.

 Vinylsingel: Johan Kinde - Valona

Jag var 9 år, satt på golvet framför teven med stora små ögon hade jag just upplevt något fantastiskt. Känslorna svallade över. Jag hade ännu inte lärt mig att tygla sådana glädjerus, så möjligen tog jag ett danssteg samtidigt som jag lite klumpigt försökte få ur mig refrängen.

Utan att behöva tjata fick jag singeln. Som tack spelade jag den om och om igen på farsgubbens skivspelare. Lärde mig texten utantill och imiterade Kinde på parkettgolvet och framför hallspegeln. Uttrycket solochvårare sa mig ingenting, det var inget ord i min vokabulär. Att han tidigare varit med i Lustans lakejer hade jag ingen aning om. Inte heller att han sysslade med droger och galenskap kände jag till, jag tyckte mest han såg stilig ut i sin flashiga röda kostym med axelvaddar.

Men när Michael Jacksons Black or White inhandlades på ortens kombinerade sport- och musikaffär föll Valona i glömska. Jag fick en ny favorit.

Spotify är finefantastiskt som Tiger skulle säga. Man andas in, dyker ner i Robyn, skakar huvudet till Cobra style, klickar på liknande artister, stannar en stund i vid Goldfrapp, ger henne en chans, sen klick, klick och ur högtalarna tonerna till Molokos Time is Now, grym låt, kommer att tänka på en MTV mash-mix mellan Moloko och Stone Roses Fools Gold som jag lyssnade intensivt på för några år sen, letar på den i winampen, funderar en stund på att göra en video till låten och lägga upp på tuben, har egentligen ingen idé, bara en tanke.

Tappar tråden lite grann, och skiftar åter till spotify.Via Hole hittar jag Dinosaur Jrs Green mind som jag har på cd nånstans. Låten The wagon har inget intro, börjar in medias res, tänker lite på det, tröttnar, skymtar Nirvana, men är less på det, klickar på Pixies, men ångrar mig och hoppar till Sebadoh istället, fastnar en stund vid plattan III, många fina ballader om hämmade känslor, Pavement svischar förbi, börjar känna att jag grottar alldeles för mycket i det förgångna, det begravda, från Beck till Cornershops Brimful of Asha (the norman cook remix, long version), naturligtvis, kommer på mig själv, det tillhör också det förflutna Magnus, du måste hitta nuet, vad som definierar ögonblicket just nu, frästas av isländska GusGus, de hade en mindre hit i slutet på 90-talet, vad hette den?, ah… justja Starlover, tungt groove, erinrar videon från Alternative nation, en vithårig blek typ flyger runt i luften, jaja, då var vi där igen, i en pöl av nostalgi, nu, nuet, nu, måste vidare.

Thievery Corporation verkar bra, stannar en stund innan jag tar mig vidare, känner inte igen ett enda band på liknande artister, verkar ha hamnat i nån technosörja, dub, ahh jag vettifan, räddas av Tricky som jag känner till men aldrig haft nåt för, klickar och klickar, Beastie boys ploppar upp, men allt som finns är Licence to ill, tumme ner, några klick senare, efter Chemical brothers, hamnar man mitt i brittiskt 90-tal, Primal Scream, The Charlatans, Stone Roses, Happy Mondays, didnt see that one coming, rycks med till Country girl med Primal Scream. North country boy med Charlatans är en alltför passande språkkrok att haka i därefter, därför nej, dubbelt nej, inte nu, innan jag tar mig vidare gör jag ett stopp i 1991 och flumrocken, psykedelisk floating, jo Screamadelica, jag kunde inte låta bli, gillar den, sen Going down med Stone roses, ännu mer nostalgi, svart poplugg och förvirring, rotar fram en gammal t-shirt, va har jag två, herregud, monkey dance och monkey typing, kostar på mig att lyssna på Toothache, Charlatans möter Chemical brothers, oemotståndligt bra mix, Spiritualized glimtar förbi, njea, eller okejdå men bara en låt, så har vi Blur, minns att en polare kastade sin dojja i huvudet på Alex James på en spelning på Münchenbryggeriet, efter spelningen rufsade jag Damon i håret när han var på väg in i limon, stort ögonblick för en full nittonåring, 13 är en bra skiva, kanske deras bästa, men det blir för mycket, jag måste ut, hittar äntligen ut, Mercury rev är räddningen, låter senaste skivan inta rummet, sen Flaming lips, bra skit, via en solförmörkelse av shoegazing finner jag underskattade Mojave 3, melodiös poesi och prosatexter, berättar allt det där On the road inte gjorde, nu börjar det likna nåt, vi tar oss allt närmare kärnan, känslor fångade i glasburk, en outsinlig källa till inspiration.

Och med det som sista avtryck tar jag mig upp till ytan. Andas ut.