Time to kill - time to spill

Allt har ett slut och när det är dags är det dags. Ingen gillar långa farväl. Lika bra att säga som det är, säga det rakt ut: Den här bloggen, Time to kill – Time to spill har gjort sitt. Nu är det verkligen slut. Kanske slutet på något stort. Det har i varje fall varit en stor sak för mig. Beslutet har vuxit fram och det är inte utan en känsla av begravningssorg jag skriver det absolut sista inlägget. Ni som hoppas på att jag ska lägga krutet på min andra blogg Universums första blogg har fel, den tas också ur bruk med omedelbar verkan. Som ett definitivt avslut väljer jag ut det bästa ur den här bloggen och gör en blok av det. Det projektet sjösätts någon gång framöver. Exakt när är oklart, vem vet. Jag lämnar några trådar oavklippta märker jag, det kan jag inte sticka under stolen med. Reseskildringen som jag lovade förut och nu också bloken hamnar lite på kant, men naturligtvis ska de levereras. På något sätt, nånstans, nångång.

I mina första stapplande steg som bloggare tog jag varje tillfälle att referera till den oslagbara filmen Chung king Express (som för övrigt finns i sin helhet på youtube). Rent dramaturgiskt är det gångbart att koppla slutet till början, att knyta ihop de första trådarna med de allra sista, sluta cirkeln. Därför råder jag alla som inte sett den filmen att nästkommande helg låta er fängslas av Wong Kar-wais mästerverk.

Medan ni tittar på filmen, eller efteråt, kanske ni, men bara om ni har tid, kan ägna bloggen en sista tanke. Time to kill - Time to spill. Tänka att den nog inte var alldeles förgäves ändå, att den fyllde något syfte utanför författarens huvud. Det skulle vara en vacker hyllning.

(Polis 633 köper ananas i Chung king express).

Ni åtta, nio eller hur många det nu kan vara, som följt den här bloggen regelbundet kommer kunna säga att ni var med när det hände. Om Joy Division någonsin spelat i Stockholm under sin storhet, skulle det max varit 45 personer i publiken. Varav 8 verkligen hade verktyg att uppskatta ett sådant nydanande sound. Medan alla andra som var där behövt läsa en krönika tio år senare, för att förstå vilken historisk händelse det hade varit. Jag vet, jag är likadan.

Vad som än hänt här, ja vad det nu än må vara.... så finns chansen att jag faktiskt har öppnat en och annan kran därute, lämnat ett avtryck, jag har trots allt bloggat ett tag. Inte alltid frekvent men alltid med hjärta, en gnutta humor och underfundighet. Ni ska veta att jag själv skrattat gott åt tokerierna. Att skriva underhållande är något av det bästa jag vet. Att bli läst och få kommentarer är också alltid uppskattat.

Tack för att ni följt mig, tack för att ni kom. Verkligen.

Men jag kan inte lägga skorna på hyllan helt. Och tänker inte lämna några kranar rinnande, nej, jag ställer under en hink.

Kanske till och med en väldigt bra hink...

Iblandallt.se heter den.

Festivalen Popagandas sjätte upplaga sen starten gick av stapeln. Sommarens sista dagar gav blå himmel, lite regn, solskenskön popmusik och långa ölköer.

Första festivaldagen startade innan kontoren hunnit slå igen för helgen. En av de inledande spelningarna stod minihypade Hajen för. Även om hennes musik gör sig bättre onsdagskvällar i pianobaren på hörnet - inför uppradade ensamvargar, med whiskey i glasen och blickarna hängande i luften - ville jag inte missa det.

Jag låg lite lojt i gräset och höll avståndet, som jag fånigt skyllde på ålder (28) och jobbig arbetsdag (halvdag). Men framåt slutet borrade jag mig enkelt genom den glesa publiken närmare den rätt ofarliga Hajen på scenen. Så gammal är jag inte än.

Parken såg till att festivalen lyfte ur startblocket, spelade idel uptempo-versioner ur senaste och enda plattan. El Perro Del Mar gjorde vad hon behövde innan Jenny Wilson skruvade upp nivån ytterligare, fick oss att inse varför musik ska upplevas live med ett felfritt framträdande. Deportees var lika tajta som vanligt. Men varken falsettsjungande Deportees eller de andra uppträdandena var riktigt i närheten av Lykke Li. Hon lyckades trollbinda publiken med sin suggestiva scenshow, mörka basgångar ovanpå hennes ljusa röst och en tematisk avslutning. Som slutet på svartvit vampyrfilm vände hon in i röken utan vare sig tack eller farväl och lämnade publiken hänförda i sensommarnatten.

(Lykke Li i scenkostym)

Innan kvällens sista spelning behövde jag få i mig en öl eller två. En naiv tanke, som jag inte var ensam om visade det sig. Köerna var breda svärmar av vassa armbågar och oreda. Jag kände mig som en hjälte när jag en halvtimme senare tog mig ur och delade ut förtjänsten.

Förväntningarna på MGMT var minst lika höga som på Lykke Li om inte högre. Trots att regnet föll filmiskt i kvällsmörkret hade de varken viljan eller intresset att värma publiken. Lojt vandrade sångaren runt och riktade den lilla energin som fanns på helt fel saker. Under hiten Kids hackade han upp och kastade runt en melon som tagit sig upp på scenen. Utan tvekan festivalens största besvikelse.

Under sen lunchtid inledde Name The Pet andra festivaldagen. Förutom de två Myspace-hittarna var det oslipat, precis som mellansnacket. Om det är vad som erbjuds på den kommande fullängdaren kommer den stå orörd i butikshyllorna. Den kollektiva bakfyllan gjorde inledningsvis publiken svårflörtad. Suburban kids orkade inte riktigt axla en orörlig publik med armarna i kors. Men lyckades ändå få ur sig sin blåögda charm.

Anna Ternheim påminde om tonårsliv i skuggan genom att öppna med sin lågmälda tolkning av Shoreline. Ett tonårsliv som hunnit bli 20-nånting och tröttnat på att staden inte ger någonting när Ingenting senare stod på samma scen och sjöng om punkdrömmar i Tjecko-ko-slovakien.

Utan så mycket som ett leende avverkade Camera Obscura sitt framträdande som om de hellre ville vara hemma i Glasgow med ungarna rännande runt benen, än på en popfestival i Stockholm. Raka motsatsen till Florence Valentin som sprudlade av självförtroende. I pauserna till sina svenska omtolkningar av The Clash plockade sångaren Love Antells vänsterpoäng. Hans pläderingar om bostadspolitik och arbetslöshet mottogs av publikens alkoholbedövade jubel. Man kan säga vad man vill, men de tar rännstensromantiken till nya höjder med en anslående energi.

(Markus Krunegård med band och lång gitarrhals)

Sen klev han upp, kvällens största bokning, i alla fall till längden, Markus Krunegård. Han spelade en låt och sa sen att hans finska mamma stulit hans bästa par skor, spelade senaste singeln Hela livet var ett disco, tackade producenten Mauro Scocco genom att låta honom gästspela Sara kom ut ikväll, som inte alldeles oväntat är enhällig förgrund till Krunegårds pop på svenska. När publiken var på väg att lämna gräsplätten och Popaganda för den här gången, kom Krunegård på att Stockholm Stad gott kunde bjuda på ett bonusnummer fast tiden var ute. Delar av publiken smet ut, några blev kvar och genomled ett instrumentalintermezzo - sommarens sista ryck.

[REDIGERING av tidigare inlägg]

Innan jag slöt ögonen igår tänkte jag:

När man börjar närma sig trettio hittar man antingen sin nisch eller så ger man upp. Jag tror att de flesta ger upp. Sorgligt nog.

Tankar utan tanke. Jag har ingen annanstans att hänga dem än här.

Den sista Bratwursten före Amerika får du på Algarvekusten i Portugal. På kusten, även kallad världens ände, serveras korven i släpkärran. Värt ett besök!

Paul. Han heter så.

Han släppte allt. Mitt under den pågående bröllopsfesten släppte han allt.

Brudens far höjde armen för en gemensam skål när Paul hivade iväg sitt glas och reste sig. Genomtänkt fällde han ihop stolen och nöp fast den under armen. Blickarna från de fyra fullbelamrade långborden fäste sig på hans siluett, följde den genom björkportalen och ut på grusparkeringen. 

För första gången i sitt liv tyckte sig Paul fullt ut veta vad han ville. Han följde ingivelsen.

Han gick sin väg. I oåterkallelig gång, utan att vända sig om.

Vid rätt tidpunkt, exakt rätt, fällde han ut stolen och lutade sig tillbaka. Han blickade över axeln, betraktade hur skuggan släpade efter, pekande i den riktning han anlänt.

Successivt tillät han sig se allt. Allt runtomkring.

22:30

Tredje eller fjärde drinken in på kvällen och skallen hänger snart inte med. Innan belysningen dämpades lovade bartendern dyrt och heligt att det var äkta Cachaca. Kiwin i drinken var också äkta, tillade han skämtsamt. God drink hursomhelst. Nordpolen intar scenen om ungefär en och en halv timme. Jag är taggad. Som en vägg.

22:56

Det är bara filmstjärnor som gnuggar kroppar med baren. Tydligen.

00:13

Nordpolen kör igång. Huvuden radas upp framför mig. Många nävar i luften… på huliganvis.

00:25

Några låtar in i spelningen reagerar jag på att sångaren Pelle Hellström inte sjunger texterna fullt ut. Han utelämnar delar här och var. Några i publiken fyller i lite halvhjärtat.

00:32

Framträdandet är lite hämmat, nästan efterblivet.

00:33

Från brittiskt arbetarstål till svensk medelklass. Jag orkar inte utveckla det, men det känns rätt underligt.

02:50

(Jag minns att jag sprang)

Hans syster Bethany hade försvunnit igen, och när föräldrarna tynade bort i respirator efter en bilolycka, gav sig Smithy Ide ut på en lång cykelfärd, bara för att han kände för det.

Till en början sov han under bar himmel, i diken och på majsfält, tills Norma skickade honom pengar. Smithy kunde då köpa tält och vettiga kläder för att klara resan tvärs över hela kontinenten, öst till väst.

Jag älskar den här typen av skönlitteratur, den om människor i kris, människor i existentiellt uppbrott, människor på väg någonstans. För det har jag lärt mig, att det viktigaste inte är var man kommer ifrån utan var man är på väg.

Låt det inte bli som Stephen King skrev i sin krönika, "den bästa boken du inte kommer läsa i år ", för den är helt klart läsvärd. Men enbart innan den blir film, innan Hollywood förvränger den, innan de trycker ner i den amerikanska drömmen-genren. Så läs den innan det är försent.