Time to kill - time to spill

22:30

 

 

Tredje eller fjärde drinken in på kvällen och skallen hänger snart inte med. Innan belysningen dämpades lovade bartendern dyrt och heligt att det var äkta Cachaca. Kiwin i drinken var också äkta, tillade han skämtsamt. God drink hursomhelst. Nordpolen intar scenen om ungefär en och en halv timme. Jag är taggad. Som en vägg.

 

22:56

 

 

Det är bara filmstjärnor som gnuggar kroppar med baren. Tydligen.

 

00:13

 

Nordpolen kör igång. Huvuden radas upp framför mig. Många nävar i luften… på huliganvis.

 

00:25

Några låtar in i spelningen reagerar jag på att sångaren Pelle Hellström inte sjunger texterna fullt ut. Han utelämnar delar här och var. Några i publiken fyller i lite halvhjärtat.

 

00:32

Framträdandet är lite hämmat, nästan efterblivet.

 

00:33

 

 

Från brittiskt arbetarstål till svensk medelklass. Jag orkar inte utveckla det, men det känns rätt underligt.

 

02:50

Det kommer blåsa isbjörnar på gullmarsbron. Vem bestämde att jag skulle GÅ över? VEM?

 

I samarbete med UR:

Jag vet inte vem som började. Om det var jag eller Konrad. Men helt plötsligt var allt Shabba Ranks.

 

Vilken tid ska vi fika, frågade jag och fick Shabba Ranks till svar.

 

Vem har skrivit ”Vi snackar Shabba Ranks” på kylkåpslappen undrade Konrad och fick ett leende till svar.

 

Shabba Ranks var med överallt, fram till några veckor sen. När jag satt och kollade på Sydafrika i Confederations cup och fick en annan uppenbarelse. Den Sydafrikanske landslagsmannen SiphiweTshabalala.

 

Tidernas coolaste fotbollsnamn och en enastående dribbler.

 

Jag övervägde för ett tag att byta namn till Magnus Tshabalala, men köpte en gubbkeps istället.

 

 
Shabba Ranks                    Tshabalala                              Jag med gubbkeps

 

Året är 2009, jag springer runt i en rosa t-shirt. Ikväll ska jag bli full i min ensamhet.

 

Tänka stort. Skriva. Ta varje ord på största allvar. Fram tills att det snurrar, sen vandra runt i lägenheten, från sovrummet genom hallen till badrummet och från badrummet till köket och in i vardagsrummet. Titta ut genom fönstret, ut i luften och sen återvända till köket. Slå lite i köksluckorna, öppna och stänga kylskåpet. Hittar jag nåt skåp ska jag öppna och stänga det. Frysen skiter jag i. Öppna kranen, se vattnet rinna, stänga av. Sen ta rundan igen. Spola toan, provligga badrumsgolvet och sängen, fingra på fjärrkontrollen. Tänka. Stort. Smått. Rött. Blått.

 

Ta en öl till, trots att jag vet att alkoholen inte tar oss nånstans längre.

 

Men vi måste få sova. Kan vi få sova sen? Inte det. Då fortsätter jag.

 

Som om jag vore nitton. Vi är inte nitton längre, vi är tjugosju.

 

Det här börjar likna en fars.

 

Farsen om våra liv. Vad är vi för figurer egentligen?

 

Jag tar rundan på riktigt. Från sovrummet genom hallen till badrummet, köket och in i vardagsrummet. Det är för oss jag gör det. Men jag vet inte varför, bara att jag måste.

 

Fram och tillbaka. Tills, tills att mattan tröttnar och vill byta plats med grannens.

 

Så… äntligen landar den, den andra tanken.

 

Jag ska tydligen möblera om. Jag gör så. Skjuter ihop alla möbler och lägger en matta över alltsammans. Det ser inte klokt ut. Men det är till hjälp senare.

 

Min sambo brukar rädda mig från sånt här. Men hon är inte här. Hon har tagit sig förbi den här skiten.

 

Till slut somnar jag i en kuddhög. För att dagen efter förtränga allting. 

 

Men jag vill inte förtränga. Jag vill skriva det här.

 

Till en sömnlös vän.

 

Någonstans där därute.

Jag är en naiv drömmare.

Jag kan bli stående med blicken mot horisonten utan anledning. Länge.

Utan att egentligen se någonting.

Fastlåst i ögonblicket, det allra vackraste konstverket.

Bridgekväll på Kronobergsgatan. Pensionärerna äger natten.

Vi andra har inte en chans. Totalt utmanövrerade.



Ändå känns det så avlägset. Så långt bort.

Så surrealistiskt. Så påhittat.

Så stereotypiskt. Så tragikomiskt.

Så mysigt. Och på något bakvänt sätt så rebelliskt.

Platsen är Fridhemsplan, staden är Stockholm, tiden är nu, det är den alltid.

Jag är berusad, om än oskyldigt så.

Vad du är har jag ingen aning om.

Datorklockan visar nollfyranollsex. 

 

Folk säger att jag är en obotlig nostalgiker och att det inte finns någon som är så blasé som jag.

 

Och det är sant.

 

När jag skriver folk så menar jag mig själv.

 

Älskar att se bilden av mig vid ett cafébord med rufsig frisyr, anteckningsbok och drömmande blick. Men det är skitsnack. Jag tror inte på tomten längre. Det står i min skrivbok och i bloggen.  

 

Försöker rymma från flykten, men det är ju bara den som vill ha mig.

 

Flykten är klyschan, jag vet det, och jag går in i den. Gång på gång.

 

Skriver som en galning, men varför och för vem? Allt är ju bara på låtsas.

 

Verkligheten jag vandrar runt i vandrar i själva verket runt i mig. 

 

Men jag vill ju bara fånga mina egna tankar.

 

Ska det vara så svårt? Är det verkligen så mycket begärt?

 

Ibland är bilden av verkligheten suddig och otydlig. Natten är en ändlös dimma och livet känns som en uppäten dumlekola. Ögat kan inte fokusera längre än nästippen och tiden sniglar fram, tröttheten försöker segra genom att förvandla tankarna till sirap och ännu väntar det värsta: otillräckligheten.

 

 

Dags igen. Full och dann och med kraschad frisyr.

 

Att sparka en planka framför sig: du böjer dig ner och ska precis greppa den när foten råkar sparka till den tillräckligt långt för att handen inte ska nå den. Och så fortsätter det, du tar ett kliv fram, böjer dig ner samtidigt som du lyfter foten och lyckas sparka plankan framåt, återigen för långt bort för handen att nå. Och sedan igen, och igen i all oändlighet. Du vet att du måste ta plankan, den är där, men ändå inte inom räckhåll, så nära men ändå så långt bort. Som i en dröm.

 

Jag vet inte riktigt vad jag försöker beskriva, någon såndär odefinierbar känsla som sällan låter sig fångas i ord.

 

Eller så är det alkoholen som talar.

 

För skallen tynger, även för de som skriver av sig för att rymma tiden. För att slippa tapeter och evigheter.

 

Besatta av tankar, öden och döden.

 

Men sanningen är:

 

Att jag är livrädd för att leva men också dödsrädd för att dö.

Så står jag i McDonaldskön. Klockan är kalsongtricket och kvällen trampar vatten.

Jag vet inte vad jag ska ha eller hur jag ska betala.

Alkoholen pumpar på bra inne i blodomloppet.

Det blir min tur. Nån beställer min mat. Det är fan inte jag.

Sen vill kassören ha betalt.

 

Men. Men. Vem betalar?

I min hand upptäcker jag en femtiolapp. Jag räcker över den och får min mat i en brun påse.

Jag avskyr donken. Vad jag gör här vet ingen.

Jag lufsar ut, mot tunnelbanan.

 

Har egentligen inget minne av att jag satt mig på tåget, men jag är helt säkert hemma nu.

Jävligt skumt.

Hemma som pennan. Pennan som tundran.

Bästa vän med Cape Cod Kwassa Kwassa.

Sjunger för mig själv i mörkret.

 

But this feels so unnatural. Peter Gabriel too...