Time to kill - time to spill

Med tiden har jag blivit bättre på att tajma starten. Jag vill gärna inte begå misstaget från andra tillfället. Då tystnaden och passiviteten höll på att ta död på oss alla. Istället använder jag tiden att äventyra i området.

Området är byggt i en viss stil. Kräftröda tegelhusen symetriskt uppradade, som ett villaområde. Det är rätt öde, förutom ljudet av skrattmåsar och enstaka skuttande skata.

Ett av husen står dock ut utseendemässigt. Det har sjunkit ner i gräsmattan. Jag går runt huset, släpper det inte med blicken. Egendomlig skapelse. Byggnaden påminner om ett förlisande fartyg ute till havs. Som Titanic eller Estonia.



Jag ser på huset en stund innan jag fortsätter mitt äventyr.



Via en botanisk port tar jag mig till en ogräsbeklädd dunge. Stigen mitt i grönskan går hela vägen ner till Brunnsviken. Några steg in på stigen upptäcker jag att två rundade stolpar sticker upp över slyn. Det är en gammal skottkärra som parkerat sig, ensam, med den vildvuxna floran runt om. Det är en vacker syn. En strandsatt skottkärra, avdankad och förpassad, ändå karaktärsfast och med bibehållen stolthet. Där på stället ett konstverk i sig.



Jag lämnar platsen som jag fann den.

När jag kliver in i aulan är Virrpannan redo att sätta igång. Jag sätter mig på min vanliga plats och ser till min fasa att DVDn är laddad med ett koreanskt kostymdrama. Jag stelnar till. Livskraften sugs ur mig. Det är bara att börja om. Repetition var det ja.

För ett ögonblick får jag upp hoppet om att dramat är textat, men när Virrpannan börjar kommentera bilderna sjunker jag ihop. Ingen text idag heller.

Han visar upp samma entusiasm som tidigare. Att han orkar. Två kvinnor i morgonrockar har ett hätskt samtal. Med upprörda steg försvinner den ena kvinnan efter en stund. Jag förstår inte ett ord, men Virrpannan berättar att det har uppstått en konflikt och att den ena kvinnan är brilliant. Han säger inte varför hon är det.

Situationen fortsätter i samma stil. Ju fler uppenbara anmärkningar Virrpannan häver ur sig, desto mer hänger vi med våra huvuden. Med tiden trappas tätheten i Virrpannans kommentarer ner och intensiteten sjunker i rummet.

Sekunder, minuter, halvtimmar, timmar senare, vem vet hur lång tid, och ingen ser ut att lyssna. Nån spelar mobilspel, en annan torkar glasögonen, en tredje skriver blogg, en fjärde sitter i fosterställning, en femte skjuter flugor med blicken, en sjätte halvslumrar och dräglar, en sjunde lyssnar uppmärksammat. Jaha. Det är Schulman. Vem annars.

En kvinna gråter i bild. Hon är ledsen, säger Virrpannan. Den slutledningen gör man efter 50 år av forskning.

När man såg på film i högstadiet var det alltid någon som somna. Jag har själv somnat på en naturlektion i gymnasiet. Minns att mina skolkamrater hade roligt åt det. Som tur var upptäckte läraren inte min vilostund. Jag klarade mig, det hade blivit genant annars. En gammal vän berättade att hans klass inklusive lärare lämnat en elev sovande efter en lektions slut. Som ett practial joke hade läraren gått med på det och alla smög ut för att inte väcka den trötte. Jag vet inte hur länge han sov, men han fick säkert höra det många gånger efteråt. Jag skulle gärna vilja sett hans häpna ansikte när han gick ut ur salen. Han lär ha undrat två gånger över var han var. Bilden av äkta förrvirring.

Kvinnan snörvlar fortfarande. Men ge henne en näsduk då, så Virrpannan kan berätta att hon snyter sig.

Jag tittar ut genom fönstret, som för att bli räddad. Jag vet inte av vem dock. Min sambo är inte i stan, min bror vet inte var jag befinner mig och Steven är hemma i soffan med sin katt.

Mitt öde för ikväll är bestämt. Jag blir kvar här tills Virrpannan släpper sitt grepp om oss. I en timme till eller så.

Ny morgon. Jag har inget mer att tillägga...

Jag är hemma. Kommer inte ihåg sist jag hade en så här lugn kväll.

Nyss tog jag mig tid att kasta lite sopor. Det här kastade jag:
- En påse hushållssopor
- Två glödlampor (varav den ena gick sönder när jag tände badrumslampan)
- En stor plastförpackning och två små

Det var allt.

Samma klockslag, plats, Virrpanna, studiekamrater, trötthet och inre kval.

Jag gillar inte omtagningar. Att upprepa samma sak flera gånger är inte min kopp te. Ändå sitter jag här. Som i en repris av gårdagen. Omtagning, upprepning, uppföljning, repetition, allt i livet bygger på det. Inget jag kan göra någonting åt. Makten att förändra det mönstret besitter inte jag. Jag är inte gud.

Men när allt kommer omkring så är det faktiskt inte samma dag. Det är en ny dag. Tanter mjukar upp sina slappa muskler till tonerna från RIX-FM. Musiken fångas av vinden, styckas upp och sköljer in genom aulafönstret, mot våra väntande trumhinnor. Något lopp ska utageras. Om det är av större eller mindre sort vet jag inte. Att jag vet att det är tanter som svettas i takt är på grund av observation och slutledning. På vägen hit möttes jag av damer iförda sportmundering, hurtiga och glada i hågen, ett allmänt tjoande och schimmande. De hade lopp att springa, jag föreläsning att delta i.

Här följer några andra iakttagelser medan jag håller på:
- En smutsig hund
- En ägarlös baddräkt
- Två solbadare på en brygga
- En cyklist
- En sprinter
- En flytboj
- Två parallellt springande män
- En sten uppbärande en man
- En Schulman i flottig tjeckfrisyr

Vinden tar vid när musiken mattas ut. I etapper attackerar vinden trädkronorna. Trots den starka blåsten så biter sig solstrimmor kvar och låter kvällen behålla sin skönhet. I alla fall för en tid.

Visarna ställer sig i en upprätt linje och Virrpannan tar till orda. Tiden går och tekniken strular innan ett koreanskt tv-drama upprullas för våra ögon.

Jag ser på det en stund. Nått är galet.

Bilderna ackompanjeras varken av textning och dubbning. Nej det är inte ett skämt, Virrpannan är högst allvarlig, det är kvällens öde.

Vi har tydligen nått att lära här. Vi som inte kan koreanska. Men ingen vet vad.

Trettio minuter sniglar sakta förbi.

En timme, sen slutar ögonen registrera rörelser.

Kort därefter domnar öronen. Tid och rum upplöses. Allt blir ett och ingenting när tankeverksamheten upphör.

Intet är mer laddat än det här.

Men så tänds lamporna. Och med det en strimma av hopp: Det finns liv efter döden.

Virrpannan intar sin sedvanliga position framme vid tavlan. Han öppnar sin informationskran, det är bara för oss att fylla våra hinkar. Och sen duscha oss i kunskapen det genererar. Vi ska bli höga på koreansk skräpkultur. Det mest underliga är att det är självvalt på nått vrickat sätt.

Det mest väsentliga som händer är att en geting flyger in i aulan. Den surrar retad upp mot takbjälkarna. Det är högt i tak upptäcker jag. Jag uppskattar det vara 8 meter i tak. Extremt högt. Kanske till och med 10 m. Jag får nästan höjdskräck medan jag stirrar på taket och tomrummet emellan.

Jag släpper mina höga tankar och följer getingen med blicken där den leker kurragömma bland takbelysningen. Höjdrädslan försvinner när jag fokuserar. Slutligen gömmer sig getingen vid ett lysrör.

Den här gången vet jag inte om tekniken krånglade. Förlåt. Jag var upptagen med annat.

PowerPoint-bilder rullar för mina ögon. Virrpannan räknar upp karaktärerna från nån koreansk tv-serie. Namn nämns, slängs runt som bollar i ett bollhav. Bollarna har likadan färg. Alla heter: Kim, Park, Chun, Chin, Chan. Jag kan inte hålla isär nånting. Vet inte var jag ska börja eller sluta. Mina tankar slår knut. Dubbelknutar, råbandsknopar, slipsknutar och knutar jag inte kan namnet på.

Istället vandrar jag med blicken uppåt. Ingen skymt av getingen. Höjden är dock fortfarande kvar. Taket också.

Virrpannan bluddrar på. Bla bla. Som ett dämpat brus i bakgrunden.

Men så upptäcker jag en svag prick på projektorskärmen. Pricken rör sig sakta runt orden på skärmen. Stannar till ibland för att smaka på bokstäverna. O, P och A. Sen lämnar den skärmväggen och försvinner i det öppna luftrummet ovanför våra huvuden.

Vart den ska vet ingen. Kanske inte ens pricken själv.

s. 156. Den intensiva och omsvepande inledningen har övergått i abstrakt målande prosa. Måhända kan det vara stor litteratur, men samtidigt så stillastående och tom. Jag har tröttnat. Dåsat igenom senaste avsnitten. Jag vänder sida och låter opåverkad föregående gå ur nuet.

Sida 71. Det går trögt. Den uppenbara stölden är nu ännu mer uppenbar. Klart är att Sjölin har en direktlänk till mina otänkta tankar. Han stjäl mina oskrivna ord och förbrukar mina oformulerade idéer. Kan inte minnas sist jag var så här ilsken. De senaste dagarna har jag knytit näven fler gånger nångonsin förut, min ångest har nått nya höjder, mitt hjärta bultar som om det vill byta kropp.

Vem har bestämt att just han ska få det sista ordet? Vad gjorde vår litterära elit medan Sjölin stängde och cementerade igen dörren till fiktionen för all framtid? Hur kunde ni låta honom bli gud utan en fight? Vem var det som slumra till på vakten? Vem var det sa jag.

Det är över. Jag är slut. Sista ordet är skrivet.

Är på sida 51 i Världens sista roman. Den är så förbannat bra att jag överväger att stänga min blogga, låsa in mig i en källare, limma fast mina tankar i ett element, bekanta mig med ljudet av en ventilationstrumma och aldrig mer yttra ett ord.

Kiss spelar på Stadion. Men det bryr inte vi oss om. Akademiker finner ingen nytta i lättsam underhållning, eller låter oss underkastas sådana meningslösa känsloyttringar. Smak och åsikter är inget för vetenskapen. Nej, vi har föreläsningar och seminarier att delta i, hård och mätbar fakta att insamla, döda farbröder att tillbe och tentor att avlägga. Det är det vi gör. Vi akademiker.

Vi är några stycken som är tidiga till föreläsningen. De enda som samspråkar är två som var bekanta redan innan kursen. Vi andra har ett säkerhetsavstånd på fem meter och ignorerar varandra i stillhet. Eller respekterar varandras avskildhet som svensken säger. Mamma har lärt oss att aldrig forcera någon annans privata sfär. Våra osynliga zoner får endast invaderas med en godtagbar ursäkt.

Ännu har ingen undersökt om dörren till aulan är öppen, trots att uret närmar sig starttid. Professorn kanske är därinne, men vi ska tydligen vänta. Vänta på att ringklockan plingar, att tidsmaskinen uppfinns, att någon ska kvävs till döds, bättre tider som svensken säger, eller att en ökenboll ska susa förbi som i westernfilmer.

Tiden går. Vi avaktar. Men till slut får jag nog. Jag beger mig mot dörren, visar handlingskraft. Rummet tystnar. Alla blickar riktas mot mig, rebellen. Han kan inte vara svensk, tänker de när de ser mitt mod.

Jag sänker handtaget och möts av en pågående lektion. Läraren börjar oja sig över att hon dragit ut på tiden. Jag säger ingenting utan låter min handling tala.

Aulan börjar tömmas och jag sätter mig. Flera av mina kursare smyger in efter mig. Schulman kommer bland de sista. Därefter nås vi av meddelandet att professorns buss är försenad. Min handlingkraft helt förgäves.

Han dyker upp med andan i halsen. Mumlar fram en ursäkt och börjar prata om svårigheterna att översätta koreanska till det latinska alfabetet. Tydligen kan man stava hans namn på olika sätt och alla är rätt. Han visar på tavlan. Denna aktivitet är inget jag antecknar. Chansar att det inte kommer på tentan. Sorterar det istället som kuriosa i min hjärna om det nu måste sparas.

Den här föreläsningen ska vi ägna åt musik, fortsätter professorn efter en stund och börjar fippla med det tekniska. Han kliar sig i huvudet och funderar över varför projektorn inte visar datorbilden. Projektorn är avstängd hojtar något snille i publiken. Ja, instämmer professorn och börjar leta efter strömbrytaren.

Problematiken fortgår ändå.

När tankenöten är som störst, hårdast, eller vad nötter är, kommer en av vägarbetarna från förra gången till undsättning. Han märker rätt fort att skärmkabeln inte sitter i. Häpnadsväckande felsökning antecknar jag.

Teknik verkar inte vara professorns starka sida. Den här gången låter jag det passera. Professorn är trots allt stressad över sin sena ankomst. Men om det fortsätter i den här stilen kommer jag tvingas titulera honom Professor Kalkyl, Virrpannan, Nutty professor eller något annat mer passande.

Professorn skrattar lite generat och sätter igång det vi är här för.

Shin Jong Hyun hade ingen formell musikutbildning innan han började spela rocknroll. Han lärde sig spela på amerikanska militärbaser efter andra världskriget, säger professorn. Sen följer en grundlig genomgång av hans födelse, skolår, föräldrar, skostorlek, dagbokpoesi, ja en enda lång uppräkning. Professorn smyger till och med in en liten anekdot om att han under sin tid som journalist intervjuade den nordkoreanska musiklegenden. Imponerande.

Professorn minns att han var väldigt kortväxt. Som en apa. Jag ser mig om i lokalen för att söka åhörarnas reaktion. Ingenting. Folk fortsätter att lyssna snällt. Vi är så snälla vi svenskar. Ett sånt uttalande kan inte vara helt politiskt korrekt. Skulle skapa uppståndelse, rubriker, överallt. Men inte i Sverige, här är vi förstående. Professorn, som själv är sydkorean, försöker släta över sitt råa uttalande genom att klargöra att det berodde på maten. De fick inte i sig tillräckligt med protein.

Sen tar professorn ton. Han visar sig på styva linan och sjunger en koreansk barnvisa. Det är vågat. Rummet är tyst när professorns stämma piskar genom luften.

Som avslutning ska vi se något mer modernt. Rains coming, en koreansk motsvarighet till Justin Timberlake. Professorn stoppar i en skiva i DVD-spelaren. Han låter menysekvensen rulla ett tag. Till slut reagerar någon.

Ska du inte trycka på Play?

Jo justja, säger Virrpannan.