Time to kill - time to spill

Hux flux drar professorn igång. Tekniken vilar så länge. Jag vet inte. Det mumlas en stund om det praktiska. Registrering, närvaro, kursupplägg. Det vanliga köret.

Professorn inleder sin föreläsning med att förklara grundläggande begrepp. Hans engelska haltar, han stapplar fram, pauserar, söker efter ord och vinglar osäkert vidare. Det är svårt att se en röd tråd i hans resonemang, men jag anstränger öronen och kämpar på. Nått går väl in. Han kämpar med engelskan, vi med att tolka hans ordval och uttal. Vi kämpar, han kämpar, ja alla kämpar. Det är en fin inledning på kursen.

Schulman skriver så det ryker. Emellanåt tittar han upp och nickar instämmande åt professorn, ovetande om att jag är honom på spåren.

När jag vänder huvudet mot professorn är han i full gång med att nedteckna och förklara koreanska tecken. Han ritar ett par stycken krumelurer på tavlan och har ett och annat att berätta om varje. Det pågår en stund, sen vidare till nästa del.

Shamaner är ett gammalt koreanskt folkslag som gillar hösten. En fin och färgglad årstid, tycker de. Hösten är bra för festivaler och dans. På hösten kan man se fullmånen och det firar shamanerna - med alkohol. Shamaner dricker nämligen mycket vin på höstfestivalen. Ibland dricker de på vintern också.

Teknikproblematiken verkar avhjälpt. Utan förvarning dundrar professorn igång högtalarna. Oljudet strömmar hejdlöst ut i rummet, och emot oss som en vägg. En gallskrikande åsna ackompanjerat av mystiska blåsinstrument. Det är Shamansk musik, skriker professorn för att överrösta ljudnivån.

Schulman uppskattar oväsendet. Han diggar som om han aldrig hört musik förut. Roterar ryckigt huvudet så att luggen kastas fram och tillbaka och lite åt sidan.

Jag funderar på att säga åt Schulman att lugna sig lite men hindrar mig.

Nu antecknar han flitigt. Pennan nuddar papperet med onaturlig våldsamhet. Själv orkar jag inte längre. Tråden är borttappad för den här gången.

Måtte det vara slut snart.

Jag väntar, tar ibland paus i väntandet och ser ut över Brunnsviken som glittrar utanför mitt fönster. Det är en idealisk sommarkväll. Och jag börjar undra vad jag egentligen gör här.

Mitt i en mening om magnifika koreanska historiska dramer, säger professorn att vi kan gå. På återseende och tack för den här gången.

Efter mig kommer en underlig kuf. Kalufsen står stripigt åt alla håll. Han rasslar iväg med en gammal damtralla med en domuskasse på styret. En riktig lodis.

Han drar söderut och jag österut, mot busshållsplatsen.

Sommaren är snart här. Trots att kylan kämpar hårt för att hålla sig kvar så kommer den att förlora. Som alltid. Vilket betyder att harkrankarna kläcks ur sina puppor, iden eller var de befinner sig under den lågtempererade delen av året. På nått sätt har jag väntat på dem. Inte räknat dagar, men funderat på var de varit och gjort. Oroat mig undermedvetet över deras hälsa.

 
Jag öppnar fönster, precis som förut. Väntar på att de ska ge mig insikt.

 
Och på att de ska återvända med mitt förnuft, som jag tror att jag tappat. Det är dock oklart varför just harkrankarna ska beskyllas för mitt borttappade förnuft. Kanske beskyller jag de stackars krankarna för att jag just är utan förnuft. Mitt förvirrade psyke har famlat i mörkret för länge, letat efter logiska resonemang överallt. I kylskåpet, under sängen, i kistor, hos grannen. Kan inte tänka klart inser jag, inte förnuftigt på en fläck.

Nu fryser jag också. Det måste vara på grund av mina nya glasögon. Dumma brillor. Och varför i himmelen är klockan 23:87 och 16 meter? Klockan går ju baklänges. Carl Bildt och Henke Larsson är en och samma person. Solen lyser på natten. Men när eskimåerna invaderar Sverige, vem ska ta hand om oss då? Jag är blå. Lila. Grön. Nej. Idioti. Slå näven i bordet nån gång så det blir jul. Kackerlacka? Vad det nån som sa det? Det var du. Jag ser dig nog. Sluta läs det jag skriver, det är en uppmaning! Jag har ingen hamster som heter Gösta. Nej säger jag, och du får inte köpa mitt lårben. Lårbenet mot planeten venus? Nej, vad ska jag med en planet till? Marsmänniskor på venus? Äh, snack.

En present? Jaha, tack då. En pygméarmé från brevinkastet. Med 3 småtomtar i följe. Men sluta läs det jag skriver sa jag! Inte inslagen. Bolivianska marscherande pygméer och patrulltomtar i rosa klänning. Nämen, det där är min stortå, ge tillbaka den. Vad sjutton.

Sluta upp med stöka till. Torka upp den där blodpölen. Alcatraz och lianer. Min mobiltelefon är inte törstig på Iste. Duscha i taggtråd? Torka upp blodet, sa jag. Jaja, gå då. Ja, samma väg som ni kom. Men det där är ju mina favoritlångkalsonger. ta dem då. Satans ohyra. Försvinn.

Kan nån låna mig ett förnuft?

På väg hem från träningen. Östermalmstorg, jag byter alltid där. Denna gång är det dock alldeles för lång väntetid, så jag springer ovan jord för att kolla när bussen går. Jag lär mig aldrig dom där tiderna. 4 min kvar hinner jag knappt konstatera innan godisråttan skriker till. Den har fått syn på en Ben & Jerrys-reklam. Godisråttan ska alltid göra sig påmind när man som minst behöver det. Och naturligtvis vinner den igen. Jag har ingen chans.

Jag aktiverar min målsökande blick och upptäcker ett Seven eleven nån gata bort. Nu 3 min, annars 20 min väntetid. Vi hinner, menar godisråttan. Efter två tunga första steg tar vinden tag i mig. Och då går det plötsligt undan. Jag flyger över en tax och klämmer mig i mellan två barnvagnar. Hoppar sen över en gråhårig liten östemalmstant innan jag prejar mig in i butiken före en pojkspoling. Jag ser de sura blickarna men har inte tid att förklara att när godisråttan har sagt sitt så finns det ingen återvändo. Kanske kan jag berätta om det nån annan gång.

Jag sliter åt mig en B&J med jordgubbssmak, borrar ner blicken och plogar vägen fram till kassan, betalar sen och skyndar mig till hållplatsen.

Och nu, sätter mig strax i soffan för att avnjuta min första egna Ben & Jerry. Nöjd och stolt.

En fågel flög förbi mitt fönster idag på eftermiddagen. Jag såg den i periferin. Skuggorna på skrivbordet hamnade i gungning, men jag hann aldrig få mer en än skymt av fågeln. Upplevelsen gjorde mig melankolisk.

Jag vet inte varför.

Att vänta är som att vinka i mörker, att förlora sin blick i luftens ofantlighet, att rekapitulera ihåliga minnen, att falla uppför en klippvägg, att gå vilse i drömmens labyrint, men allra ytterst att skriva en blogg som den här.

Förresten så såg jag just Indiana jones på tv-maskinen. Vilken kärnkarl han är den där Indy. En riktig idealman. Nån vi andra ska se upp till. Han är allt: Professor i arkeologi, gentleman, superkändis, äventyrare, flanör och säkert duktig på att bygga saker... En James Bond som inte drar sig för att få lite skit på skorna.

Givetvis suktar kvinnorna efter honom. Världens genom tidernas absolut snyggaste vetenskaps man, säger dom.

Och det händer oavbrutet saker runt honom. Som av en slump dras han in i en gåta rörande försvunna stenar och magiska indiska folkslag. Kvinnorna och barnen tar han med sig för att avslöja den sannerligen misstänkta och skurkaktiga maharadjan.

Manusförfattarna i Hollywood var ju nyligen i strejk. Kanske var det även strejk när den här skrevs. För jag förstår ingenting. Vad har hänt med denna en gång så fantastiska film?

Som jag tyckte om den här filmen. Vägrar tro att dom andra två är lika usla. Måste se och utvärdera. Gå till botten med saken.

Den fjärde filmen i serien kommer jag i vilket fall se på bio. Men med låga förhoppningar.

Veckan lider mot sitt slut. Jag har jobbat, jobbat hårt. Borde egentligen känna mig nöjd, och det gör jag. Ändå famlar jag i fredagsmörkret efter mer. En till bok att läsa, en till film att se, en till rad att skriva. Ännu fler insikter att dokumentera.

Dagens energi är dock förbrukad. Jag minns hur jag som barn extremt ogärna ville gå till sängs. Det är samma sak nu, fast jag inte har någon förälder att trotsa. Fortfarande nyfiken på vad natten döljer för hemligheter.  

Men natten är bara mörk. Den berättar bara en annan historia än solljuset. En mörkare.

Jag kryper på knäna. I alla fall mentalt.

Till slut ger jag mig och låter soffan omfamna mig innan sömnen gör det.

Det har blivit lite av en tradition för mig att skriva ett inlägg på min födelsedag. En dag som har för vana göra mig fundersam. Som tvingar mig att tänka över vad jag håller på med.

Men just idag är jag tom. Tom som lådan.

Funderar kort på att se den där filmen jag alltid ser på min födelsedag, men inte ens det känner jag för.

Jag tänker en stund till och äter lite mer glasstårta.

En dag, ett år.

Det är nog inte tomhet jag känner utan glädje.