England - Tyskland, VM-semifinal 1990

Matchen är något min far ofta talar om och mitt tidigaste fotbollsminne.

 

På grund av Sveriges praktfiasko, jag behöver nog inte påminna någon, behövde jag en ny favorit. Det blev England. Varför vet jag inte. En blandning av snygga tröjor och för många brittiska sjörövarfilmer skulle jag tippa.  

 

Jag var troligtvis ovetande om att England gnetat och snålspelat sig till semifinal, många 1-0 och 0-0-matcher. Deras bästa match var 3-2segern mot Kamerun. Anledningen till det målkalaset var tre straffar, varav två för engelsmännen.

 

Men så kom den riktigt tuffa motståndet Västtyskland, som hade gått fram som en ångvält. Tyskarna var riktigt svårslagna med Matthäus i spetsen och på den tiden var de fortfarande en lagmaskin (något jag på senare tid felaktigt kom att kalla tyskflyt). Vid problem vevades maskineriet igång och snabbt var de i kurs igen. Jag avskydde dem.

 

Vi såg semifinalen i en gemensam lokal i stugbyn Lappetorp utanför Nyköping. Hela stugbyn var samlad till matchen: tyskar, engelsmän, svenskar och jag vet inte vad. Jag kommer ihåg att en tysk var väldigt lik Rudi Völler, ni vet Klinsmanns krullige sidekick. Av själva matchen har jag inte många minnen från den tidpunkten. I efterhand har VM-krönikan rullat ett antal gånger. Jag brukade alltid stänga av eller spola förbi straffarna. Det var för plågsamt. Nu har jag accepterat det som Englands öde att förlora på straffar. Det har blivit en bisarr förbannelse, något att skratta åt.

 

I vilket fall tyckte jag att England var det bättre laget, och att de förtjänade att vinna. Jag var rätt partisk. Tyskarna var bättre, kom på anfallsvåg efter anfallsvåg medan stackars engelsmän försvarade sig så gott det gick. Britterna slog läger runt det egna straffområdet och hade knappt ett skott på mål i första halvlek. Den slutade ändå 0-0. Hur tappert de än kämpade så var det bara en tidsfråga innan baklängesmålet skulle komma. Sen hände det, även om det var en tillfällighet målet kom till på, så kändes det rättvist. Engelsmännen hade spelat på gränsen och tillslut hängde de inte med. Med 0-1 i baken behövde de vända på spelet, sätta press och försöka skapa något framåt.  

 

På en slumpboll i straffområdet lyckas Lineker få med sig bollen med knäet och hamnade i skottläge. Han slängde iväg ett vänsterskott som hittade in i Illgners vänsterhörn. Det var Englands första riktiga chans i matchen. Målet skänkte nytt hopp i laget som vågade stå upp. Tyskarna var skakade för en stund när Waddle prickade stolpen i slutet på den första övertidshalvleken. Dock kvitterades antalet stolpträffar när Buchwald, i den andra övertidshalvleken, träffade samma stolpe.

 

Matchen gick till straffar. Tyskarna sköt som förprogrammerade robotar och Shilton i målet är alldeles för mänsklig för att hinna med. Det rasslade i nätet även för engelsmännen, tills Pearce steg fram. Han sköt bom, och därefter var det Waddles tur. Waddles skott har inte landat än.


Under många år gjorde minsta påminnelse om straffdramat mig förbannad. Jag bävade för att bollen skulle landa som ett bombnedslag. Men det gjorde den inte, det hela gick ganska obemärkt förbi och jag tror faktiskt det är på grund av mig. Jag har fått perspektiv, lärt mig se saken annorlunda. Jag vet inte exakt vad, men något har faktiskt skett. Jag har förändrats och det här minnet är ett bevis på det.