Time to kill - time to spill

Jag har tagit ett beslut. De som känner mig vet att det inte är min starka sida. Jag är en väldigt obeslutsam person, så att säga. Jag har tänkt att jag måste komma vidare med problemen: livet, jaget och allt därtill. Det har gäckat mig länge nog. Jag har kommit till en punkt där  andra skulle slå näven i bordet och säga: nu får det vara nog. Jag har alltså bestämt mig för att söka hjälp. Professionell hjälp. Av en terapeut.

Det har inte varit ett enkelt beslut att ta, och speciellt inte att genomföra. Men efter att ha finkammat marknaden har jag funnit den bästa. Det är en hjärnskrynklare av rang, med många storheter bakom sig. Det har jag kollat upp. Helt själv. Björn heter mannen som ska göra det. Rätt man på rätt plats brukar det ju heta, och min man heter Björn. My man, Björn. Björn, my man, osv.    

Det som återstår är själva ersättningen. Och sånt kan rinna iväg. Betalt per timme ska de ju ha. Jag svettas redan. Jag har pungat ut en engångssumma på 149kr. Det räckte så länge. Han har alltså lämnat mig ovetandes om framtiden i övrigt. Det känns sådär.

Ni hittar terapeuten här.

Jag hittade denna när jag surfade nätet för länge sen. Den är lite rolig.  

Ja såk i annons att ni sökte tekniker dänkte jag joppet är mitt. Ja har pra meriter sen titikare, nu räknar ja tom

1. Folkskola klass 1,2,3,4,5,6 å halva suan
2. Joppet: ja har inte joppat med data förut men jag har surfat nätet

NU JA UNDRA? Lönen, met mina meriter grävs en hök lön ganse 40 000 euro/mån?

Och sänstepil kräver ja samma som sefen. Ja dror nämliken på jämlikhet.

Ja har kått många kurser, nu jag räkna tom

1. Säljkurs halva veckan
2. ABF-kurs lär dig pela gitarr för nupörjare
3. Konkurs. De va en konsti kurs
4. Datautpildning

Hoppas ni kan pestämma snappt stämplingen tar snart slut. Dveka ej, nästa vecka har ja säkert nutt jopp.

Jag har ont i magen. Det värker och värker. Aj. Jag försöker tänka på annat. Men plågan är för stark. Det är som om den försöker säga något. Jag vet inte riktigt vad. Om den hade något viktigt att säga borde den lägga fram det bättre. Den beter sig inte rättvist. Omoget. Den är stöddig. Den muckar med mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska försvara mig. Jag blir lite moloken.

Nu ringer det i telefonen. Det är en gammal vän. Vi har samma namn. Han är på fest. Jag hör röster i bakgrunden. Det snackas. Tisslas och tasslas. Så brukar det vara på fester. Det är inte många andra tillfällen det pratas så mycket som på fest. Wikipedia säger att det är ganska vanligt med öl och mat på fester. Jag tror mest på det första alternativet. Nu pratar min mage. Den tror också att det dricks mycket på fest. Och väldigt mycket på just denna. Vilken mogen tanke.

Vi pratar också. Jag och vännen. Han säger att det var längesen vi var vänskapliga med varandra. Jag håller med. Han säger att han läser min blogg. Bra, säger jag. Han tycker att innehållet är av det påklistrade intellektuella slaget. Jag tror det är ölen som pratar nu. Det kan vara Carlsberg. Jag önskar att jag också hade öl som kunde tala. Men det har jag inte. I alla fall inte just nu. Jag säger att jag inte riktigt förstår vad han menar. Men han insisterar. Så är det, säger han. Jaha, tänker jag. Vad ska man säga? Jag har inte direkt någon öl som kan försvara mig. Han fortsätter att predika. Högt och lågt. Jag tänker bara på öl.  

Tillslut kommer vi vidare. Vi pratar om ditten och datten som vänskapliga vänner gör. Det är som i gamla dar. Han säger att Henke ska bli far. Jag säger att han ska gratulera honom ifrån mig. Jag tror inte han hör det. Hoppas ölen har öron och kan höra. Då kanske den kan föra det vidare. Man ska aldrig underskatta öl. Den hittar på efter eget huvud.  

Jag kommer att tänka på en bok jag nyligen läst. Huvudpersonen i boken får reda på att han ska bli far i slutet. Han kommer på att den enda i hela världen som kan leva hans liv är han själv. Jag hoppas Henke redan insett det. Annars kanske det kan bli problem med ansvar och sånt. För ungar verkar behöva någon som kan ta ansvar. Så är det bara.
   

Det har varit en lång dag idag. Längre än vanligt. Jag har tråkigt. Nu. 

Jag letar efter något att roa mig med.

Det går tid.

Men så får jag lite flyt. Jag hittar en samling skrifter. Jag läser några texter. De som skriver är unga och har problem. Stora problem. Problem med vuxna, kärlek och jag vet inte vad. Alla ska vara värst. Och vilket språk de använder. Det är väldigt många fy och väldigt många fan. Nu bläddrar jag förbi många texter. Men så kommer en text som står ut. Den heter Volvo. Jag fastnar för den första raden: ”En gång var jag svag men Volvon gjorde mig stark.” Va fint.

Jag tänker en stund.

Jag vill också bli stark. Vissa tränar på gym och andra har en Volvo.  

Äntligen något konkret.

Jag har ingen Volvo. Ingen bil alls. Men nu är jag något på spåren. Jag går in på Volvos hemsida. Här kan jag få hjälp. Det är en stor bild i mitten. Till vänster på bilden är det en kvinna, i mitten en man och till höger en kvinna till. Alla är glada. Det där med glädje och Volvo verkar hänga ihop. Det är bekräftat.

Nu kommer det en ny bild. Det verkar vara någon typ av rotation av bilder. Jag snappar upp att det står ”engine”. Motor.

Nu klickar jag på bilden. Jag kommer till en konfiguration för båtmotorer. Hmm. Inte riktigt en bil. Men motor som motor. Så kanske. Jag vet ju dessutom inte vad han referera till när han sa att Volvon gjorde honom stark.

Jag trycker på Next.

Jag måste välja mellan tre alternativ för att komma vidare. Det är svårt. Som tur är finns det bilder till alla alternativ. Det ska hjälpa mig. Ändå blundar jag och väljer.

Puh. Allt verkar gått bra.

Sedan ska jag välja topphastighet. Jag har aldrig riktigt varit förtjust i snabba saker. Vägen dit gör resan värd har jag ju lärt mig. Och går det för snabbt ser man ingenting. Detta gäller såväl båtar som bilar. Ja juste. 15 knop räcker gott och väl. Jag börjar bli bra på det här, tänker jag. Nu tänker jag det igen. Jag väljer och väljer. Klickar och klickar. Tar beslut på löpande band. Beröm ska jag ha. 

Sista steget nu. Jag blir rekommenderad en motor. Den har lätt och säker manövrering, står det. Bra.  

Nu är jag i mål. Jag är tomhänt. Utan bil och utan båt.

Volvo. Båt. Motor. Allt gick så fort.

Ibland tar livet går sina egna vägar. Ändå känns det som jag missat något. Det måste ha gått fel någonstans på vägen denna gång. Jag kanske blev för ivrig. Girig.

Idag har jag fått en uppgift av min sambo: att panta burkar. Det är en väldigt stor uppgift. Jag är stolt över förtroendet, och jag ska med största precision utföra uppgiften. En sådan uppgift måste man planera för. Nu ska jag göra det. 

Jag börjar med en mental förberedelse, där jag försöker se mig själv utföra uppgiften. Nu ser jag på den mentala bilden. Allt ser bra ut. Det är en fin tavla. Ett riktigt konstverk, en Van Gogh.

Nu är det dags för nästa förberedelse: material. Jag måste ha något att frakta burkarna i. Jag väljer en plastpåse. Det känns som ett tryggt val. Bastant på sitt vis. Bastant. Bland alternativen fanns en papperspåse. Den dög inte idag. Kanske duger den någon annan gång. Men inte idag. Alla kan inte vinna. Och att ta med papperspåsen bara för att vara snäll blir det inte tal om. Jag är benhård.

Och nu till burkarna. Jag upptäcker att det finns många, och av olika typ. Det finns: burkar och Pet-flaskor. Jag känner mig lite lurad. Men jag skakar av mig det ganska snabbt. Sån är jag.

Jag tar ett beslut. Jag ska räkna alltsammans för att vara väl förberedd. Nu räknar jag.

Nu är jag klar. Det är 45 pantobjekt. Jaha. Så bra. Jag lägger dem i mitt arbetsmaterial påsen. Klart. Nu kan jag nästan se slutet på mitt uppdrag. Men bara nästan. Det viktigaste är kvar. Själva pantningen.

Jag har valt Ica. Det ligger nära och där finns det en automatisk pantmaskin. Affären uppfyller mina krav. Jag känner mig nöjd.

På vägen ser jag många människor (jag tappar räkningen efter 7), en hund och några träd.  

Vägen dit är resan, tänker jag. Vilken bonus.

Det blev 14,50 sammanlagt. De tar jag till mig själv. Det har jag gjort mig förtjänt av.

När jag kommer hem känner jag att resan gjort mig gott. Jag har insett något, och växt om än bara en smula.  

Uppdrag slutfört.

Jag har problem, men jag vet inte med vad. Jag behöver reda ut saker, men jag vet inte vad. 
 

Nu ser jag på meningarna jag nyss skrev. De ger mig ingenting. Jag har förlorat det lilla jag hade. Jag är orolig, på gränsen till ångestfylld. Jag andas in… och ut. Jag har tagit på mig för mycket. Det ger mig dåliga tankar. Onda tankar.  

Jag börjar se mig omkring efter något som kan rädda mig. Det är friidrott på tv. Jag sätter mig i tv-soffan. Jag har inget ljud på. Det är bra. Enkelhet är precis vad jag behöver nu. Inget onödigt som stör. Det är damernas längdhopp. Reglerna i friidrott är ofta ganska enkla. Som längdhopp: först springa sen hoppa -långt, eller sprint: springa först över mållinjen. 

Det är enkelt. Det lugnar mig. 

Men det är fortfarande inte bra. Nu ska Carolina Klüft hoppa också. Det känns alldeles för överväldigande för mig att klara av just nu. Jag byter kanal.

Det är ett matprogram. Kocken gör i ordning marinad med apelsinjuice och massa annat. Det ska grillas. Kalkonbröst ska tydligen ligga på grillen i två timmar, får jag veta. Ojdå, tänker jag. Nu tar han fram kyckling. Allt är väldigt stort. Grillen, kalkonbrösten, kocken och kycklingen. Och väldigt amerikanskt.

Nu blir det reklam. Då går jag på toa.

Nu är jag tillbaka. Ledsen att det tog tid.

Nästa morgon går jag upp tidigt och känner att jag måste köpa någonting som kan väga upp skadan som kontakten med Kent vållat mig. Jag känner mig försatt två steg bakåt. När leksaksaffären öppnar har jag stått och väntat i gott och väl en trekvart. Och jag har listan klar.

Jag vill ha något som:

• kan hjälpa mig att få ut aggression
• har starka färger
• kan användas många gånger
• gör ljud
• får mig att glömma Kent och tiden

Detta är att begära mycket av ett objekt i en leksaksaffär. Det skulle ha varit att begära för mycket av ett objekt i vilken som helst affär. Men kanske kan det gå iallafall. Jag tar tid på mig. Det är inga kunder i affären. Personalen följer mig spänt med ögonen när jag går längs hyllorna. Jag har redan sagt att jag inte vill ha hjälp. Det här måste jag klara på egen hand.

Genombrottet kommer framför Brio-hyllan. Där står en leksak som jag känner till från det jag var liten. Den har potential att uppfylla alla punkterna på listan.

Det är en bultbräda.

//Erland Loe

Inte ens detta hjälper mig idag.

Resten av byggstenarna är upp till dig själv att hitta.

Arten heter tydligen Crane fly på engelska. En flygande lyftkran direkt översatt. Jag läser att den liknar myggan. Men är mycket större. Jaha.

Nu är den borta. När jag släppte fokus från kranken för att förkovra mig i dess vetenskap, tog den till flykt. Jag blir osäker. Jag börjar söka efter den. I skåp, kyl, frys, under säng och soffa, men ingenstans hittar jag kranken. ”Är dom farliga?”, frågar jag Jocke. Han säger att dom exploderar vid impakt. Jag vet att han valsar. Jag kan mer om krankar än han tror. För att jag läser. 

Nu blir det  för mycket text. Jag slutar att läsa.

Vi är nog rätt lika ändå. Jag och kranken.