Time to kill - time to spill

Jag vaknade mitt i natten och satte mig upp.  

 

Min hjärna åkte karusell. Upp var ner, ner var upp.

 

Den slängde ur sig något. Idéer påstod den.

 

Jag rota fram en lapp, skrev ner tanken och somnade om.

 

Nu sitter jag med lappen i handen:

 

Glö. du. vem. vi. vi. vi. c. nej.

 

Vilken smörja. Glö är inte ens ett ord. Och vad gör bokstaven c där?

 

Medan jag tittar på lappen inser jag att scenariot även hände Jerry i ett avsnitt av Seinfeld.

 

Tanke blir handling. Jag ser, härmar och spelar upp. Den här gången ser jag mönstret, men skulle tro att jag mer ofta än sällan missar det.

 

För våra hjärnor fullkomligt drunknar i popkulturella intryck.

 

Fragment, intertexter, neonskyltar och oväsen bildar ett vattenfall störtande mot våra intet ont anande intellekt.

 

Vem vet vad som är vad. Mitt, ditt, vårt, allt, inget. Ingenting.  

Bridgekväll på Kronobergsgatan. Pensionärerna äger natten.

Vi andra har inte en chans. Totalt utmanövrerade.



Ändå känns det så avlägset. Så långt bort.

Så surrealistiskt. Så påhittat.

Så stereotypiskt. Så tragikomiskt.

Så mysigt. Och på något bakvänt sätt så rebelliskt.

Platsen är Fridhemsplan, staden är Stockholm, tiden är nu, det är den alltid.

Jag är berusad, om än oskyldigt så.

Vad du är har jag ingen aning om.

Det var allt, nu kan du göra vad du vill.

Trans-Amazon Highway, Amazonas, Brasilien.

Vackert.

Datorklockan visar nollfyranollsex. 

 

Folk säger att jag är en obotlig nostalgiker och att det inte finns någon som är så blasé som jag.

 

Och det är sant.

 

När jag skriver folk så menar jag mig själv.

 

Älskar att se bilden av mig vid ett cafébord med rufsig frisyr, anteckningsbok och drömmande blick. Men det är skitsnack. Jag tror inte på tomten längre. Det står i min skrivbok och i bloggen.  

 

Försöker rymma från flykten, men det är ju bara den som vill ha mig.

 

Flykten är klyschan, jag vet det, och jag går in i den. Gång på gång.

 

Skriver som en galning, men varför och för vem? Allt är ju bara på låtsas.

 

Verkligheten jag vandrar runt i vandrar i själva verket runt i mig. 

 

Men jag vill ju bara fånga mina egna tankar.

 

Ska det vara så svårt? Är det verkligen så mycket begärt?

Tiden är alltid nu. Tänkte bara påminna om det.

Utdrag från en chat med en polare:

 

- Magnus, vad heter den där ölen du drack förut?

 

- Den med Hunter Thompson-citatet?

 

- Ja, den.

 

- Eh, märket heter Flying dog, och jag drack en Amber lager.

 

- Vänta… måste skriva ner det så jag inte glömmer.

 

-  Så du kan göra en fear and loathing. Du vet, Depp hög på allt möjligt glider in i

hotellreceptionen, och har förutsett att han ska glömma sitt namn i ruset. Så han har

det uppskrivet på en lapp. 

 

- Hehe, så sjukt underbar film. Man blir så härligt påverkad av den också. Har

bara flippat ut lagom tills Depp skriker:  "Order us some golf shoes man!

Or we'll never get out of here alive!"

 

Tankepaus. Innan han fortsätter.

 

-  Jag snubblar in till bardisken: TJENA! eh.. jag heter... *tittar på lapp* Amber ale?

eh.. och jag vill ha en.. flying dog! Börjar svettas akut och kryper ner under

bardisken för att gömma mig.

 

- Något du definitivt blir ihågkommen för, se till att dölja företagspasserkortet bara.

 

-  Kommer vara utklädd… typ en gräsligt ful ödla, med en bandspelare

på magen.

Sommaren 2007 luffade trubaduren Emil Jensen genom Sverige på cykel. 300mil tillryggala han på sin mountain bike. Och där på landsbygden mellan spelningarna fick han en hel del tid till eftertanke. Det mest fantastiska med turnén är att han dokumentera allt i en blogg. Eftersom jag totalt missade hela grejen när det begav sig har jag nu spenderat  några timmar med att finkamma alla anekdoter. Jag har fastnat för ett inlägg där han levererar en fin insikt om livet:

"Om att fånga ögonblicket

Jag tänkte på just det där en dag när jag cyklade. Det där tomma mantrat man mött så ofta -”att fånga dagen”, ”att fånga ögonblicket” vilket givetvis inte är möjligt eller ens eftersträvansvärt. Hela poängen med dagen är ju att man inte kan fånga den, hela vitsen med ögonblicket är ju att det är omöjligt att ens ringa in, än mindre fånga. Alla dofter och all musik man minns så starkt från när man var mindre beror ju inte på att man gick runt och sniffade på allt och lyssnade mer koncentrerat på musik och försökte fånga låtarna och dofterna med olika motton och fåniga tillrop. Tvärtom, allt fanns bara där medan man var på väg nån annanstans, medan man kastade sig mellan olika upplevelser, medan man hade tråkigt, medan man väntade - som ett ständigt närvarande livskomp.

Och på samma sätt lär man sig allt om banden och låtarna man gillar. Men på vilket sätt blir upplevelsen större då? För att man vet att låten är hämtad från Seventeen seconds-skivan? För att man vet att Simon Gallup spelar bas? För att man känner till att det finns en skitfräck live-version på en annan skiva? För att man kan ackorden? Snarare blir det tvärtom. Ögonblicket rinner en ur händerna. Dagen dör i fångenskap.

***

Men när man cyklar (eller i alla fall cykelturnerar) upphör allt det där. Det går så långsamt att man hinner suga i sig allt, men man är samtidigt så fysiskt involverad i sin egen rörelse framåt att man inte har möjlighet att tänka “detta ska jag fånga” eller andra dumheter som hindrar en från att finnas till. Det är då ögonblicket fångar en själv istället. Vilket är så jäkla mycket skönare."

Här får ni ett litet smakprov av hans musik.



Emil Jensen, trubadur och poet, men framförallt cyklist och en skön snubbe.

Fleet foxes, White winter hymnal:

En trappuppgång.



Om jag var en trappuppgång vilka historier jag skulle kunna berätta.

Jag skulle kunna berätta om det älskande paret, den skrikande flickan, det ouppklarade knivdådet, den springande musen, den ensamma mannen, den kylige lönnmördaren, den otålige pelikanen, den svävande tanken, den långa, långa spyan, den svettiga brevbäraren, de tre svartklädda damerna i hatt, den bortglömda stolen, punktjejen med drömmen, det tårögda fyllot, den förlorade rosa strumpan, och ventilationstrummans eviga sorl.

Men det kan jag inte, av ganska uppenbara skäl.