Time to kill - time to spill

Jag försöker med Johnny Flynn men magin är borta.

Jag dricker en öl medan jag famlar ingenvart. Jag öppnar en ny. Och en till, men jag rör mig inte ur fläcken.

Jag måste ta mig dit.  Stället där tankarna rinner som kranvatten.

När jag går ut med soporna slår det mig att Lloyd Cole är att lita på. Han kan ta mig dit.

Jag börjar med hiten. Den är alltid att lita på. Perfect skin.

Jag sjunger med.

I choose my friends only far too well
I'm up on the pavement, they're all down in the cellar

Bra låt.

Louise is a girl, I know her well
She's up on the pavement, yes she's a weather girl

Jag hittar ett sätt att snurra med handen i takt till musiken. Det ser nog inte klokt ut, men ingen ser mig ju ändå.

Så refrängen.

When she smiles my way
My eyes go out in vain
She's got perfect skin

Jag tar några danssteg, försöker sen med en Elvispose.

She's got cheekbones like geometry and eyes like sin
And she's sexually enlightened by cosmopolitan

Lloyd Cole och Elvis, där har vi något att bygga vidare på. Och så jag någonstans mittemellan.

Vad gör jag där?

She takes me down to the basement to look at her slides
Of her family life, pretty weird at times
At the age of ten she looked like greta garbo
And I loved her then, but how was she to know that

Men icke.

Elvis och Lloyd Cole har en hel del gemensamt som det verkar. De försvinner i dimman. De lämnar mig.

Jag var bara i vägen.

Jag står kvar där jag började. Om inte ens Lloyd Cole räcker till, då är det bara att ge upp.

Ikväll är bara en sån kväll.

----------------------------------------------------------------------------------

Ja här har ni låten.

Hämtat ur Bikten - Bekännelser från vanliga människor. Jag läser om folks allra innersta hemligheter, det får mig att känna mig mer mänsklig än någonsin.

 

”Jag jobbar på bibliotek här i stan och när ingen ser mig river jag ut sidor ur böckerna. Jag vet inte varför.”

 

Anonym 42 år

 

”Jag har en tvångstanke som gör att jag känner ett starkt behov av att, under långa perioder, blunda när jag kör bil. Det har nu eskalerat och jag försöker hela tiden slå mitt förra rekord. Det är på 32 sekunder.”

 

Okänd

 

”Jag gick ner till det lokala bygget en natt och flyttade runt deras märkpålar några meter hit och dit. Dagen efter grävde dom av en telefonledning och en fjärrvärmeledning.”

 

Mats, studerande

 

”Jag röker grönt och hasch, det vet inte min pojkvän. En gång la jag hasch i hans te och han sa att han kände sig väldigt avslappnad och att han hade det bra. Sen hade vi världens bästa samtal. Undrar om han vet vad det var i teet? Undrar om jag ska lägga i det igen?”

 

Emma

 

”Jag har en inre narcissist jag inte får utlopp för. Därför har jag en blogg. Om och om igen läser jag mina egna inlägg och skrattar högt åt mig själv och hur bra jag skriver.”

 

Magnus 27 år, oupptäckt geni

 

 

Ett tågfönster med vy över Västmanlands vinterlandskap.

Girl: (softly): Hi.
Corso: (pauses to look at her, unable to make up his mind) I've seen you before, haven't I?
Girl: Have you?
Corso: Yes, somewhere.

A brief silence.

Girl: Are you traveling in this car?
Corso: The next one.
Girl: The sleeper. (smiles) I travel on the cheap.
Corso: Are you a student?
Girl: Something like that. (looks out the window again) I like trains.
Corso: Me too. What's your name?
Girl: Guess.
Corso: (shrugs, smiles): Greeneyes.
Girl: That'll do. What's yours?
Corso: Corso.
Girl: Strange name.
Corso: Italian. it means I run.
Girl: You don't look like a runner to me - more the quiet type.

They look at each other's reflections once more. Corso nods.

Corso: Well, have a good trip.
Girl: And you.

Corso walks on down the corridor. There's something weird about this chance encounter, but he can't figure out what.

Girl: See you around, maybe.
Corso: (pauses and looks back. He nods) Maybe.

 

Ur filmen The Ninth Gate. Tågscenen mellan Johnny Depp och Emmanuelle Seigner. 

 

Jag ligger hemma i feber. Som tröst sysselsätter jag mig med gamla videokassetter. Jag var förutseende nog - när jag i julas rotade runt bland kartonger med undanstoppade videoband på mina föräldrars vind - att ta med mig några hem för stunder som denna. Bland annat hittade jag The Verve - the video 96-98 som jag hade förlagt i minnets allra yttersta celler. Att se Richard Ashcroft tappa texten till The drugs dont work eller hur densamme knallar in i bild till Bitter sweet symphony, är lite som att läsa i en dagbok. Det gjorde stort intryck på mig när det begav sig, satte spår i mig på sätt jag fortfarande inte förstår.   

 

 

Under ett liveframträdande i staterna fångar kameran en blond tjej som inte kan slita blicken från scenen. Hennes ansikte färgas rött av ljusshowen. Hög på eufori och alldeles uppslukad av ögonblicket definierar hon begreppet närvaro medan Ashcrofts röst ekar psykedeliskt utanför bild:

 

I'm gonna keep catching that butterfly
In that dream of mine
Keep catching that butterfly
In that dream of mine
I'm gonna keep catching that butterfly
In that dream of mine
I'm gonna keep catching that butterfly

 

Raderna fastnar i mig. Orden formas till bilder. Jag föreställer mig en pojke jagande en oproportionerligt stor fjäril. Fjärilen flaxar ryckigt i vinden, byter riktning tillsynes slumpmässigt, och totalt ovetande om hotet som närmar sig med små snabba kliv. Med en hastig reflexmässig rörelse fastnar fjärilen i håven. Pojken saktar in, lägger ner håven i gräset. I ett kort ögonblick hinner han se vingögat utan fartränderna innan fjärilen återigen blir luftburen genom ett hål i nätet. Pojken tar inte upp jakten utan stirrar på fjärilen medan den flaxar ut ur synfältet. Innan pojken lämnar gräsängen, tar han upp håven tänkande: nästa gång, nästa gång.

We have existence and it's all we share
There ain't no real truth
There ain't no real lies
Keep on pushin' 'cause I know it's there

Inför 40 000 åskådare avslutade Verve storstilat Urban hymns-turnén i hemstaden Wigan. Men uppståndelsen kring turnén och albumet ledde till interna stridigheter, uppblåsta egon och prestationsångest. Till slut blev det för mycket. Det skulle dröja nästan 11 år till uppföljaren. Däremellan hann gruppen med splittras och återförenas och splittras igen.

 

Ashcroft fortsatte på utlagt spår, fullföljde tre egna mer eller mindre lyckade soloprojekt innan gruppen återförenades för fjärde skivan. Men när Forth skådade dagens ljus hade världen gått vidare. Brittpopen var sedan länge död och Brittrocken hade sköljt över välden och även den avdunstat.

 

Men det de åstadkom på 90-talet kan ingen ta ifrån dem.

Exakt såhär kröp ljuset in i våningen. Klockan var 13:56. Det var en tisdag.

 

Jag vred huvudet, stirrade rätt i ljuskäglan. Bländades.

I Daniel Sjölins kvasi-självbekännelse, Världens sista roman, klär han av romanhantverket. Med en mening att avsluta nästan varje stycke, en mening som får allt att framstå som litteratur. ”Av alla sätt-meningen” kallar han den.

 

Man anger först en fond:

 

Mamma är sjuk.

 

Sedan ett motiv:

 

Mamma är sjuk och jag står på sjukhusparkeringen och röker. Glöden från cigaretten får mig att tänka på cancer. En mås far förbi, jagar en korp som just tagit måsens ungar. De skriker alldeles vanvettigt.

 

Och så slutfrasen:

 

Av alla sätt att avtala ett möte.

 

Det är allt som krävs för hyfsad litteratur enligt Daniel Sjölins egen prosaskola.

 

Nedan följer ett extrakt ut boken:

 

Jag går fram till fönstret. Det luktar litet unket och behöver vädras. När jag vrider på fönsterhandtaget vaknar en slända som vill ut. Dunkar och dunkar på fönstret. Suck, en typisk scen för en roman eller en film av smalare karaktär: ljuset reflekteras så att rutan får en speglande effekt. Sländan ser en svag bild av sig själv i glaset, genomlyst av naturen utanför. Vill dit och stångas och stångas. Men fastän jag öppnar hela fönstret på vid gavel fattar den inte att den egentligen är fri. Bara fortsätter att försöka tränga sig in i sin egen bild, genom glaset in i bilden.

 

Jag rullar ihop en damtidning och petar till den. Den ändrar riktning, knuffas ut.

 

Typisk romanscen. Helvete.

 

Daniel Sjölin - Världens sista roman

Jag kliver in efter jobbet.

 

Jag går in i badrummet bara för att. Jag vandrar in och ut ur köket, in sovrummet och sen vardagsrummet, tittar mig omkring, allt verkar okej, stegar runt lite till innan jag känner mig hemmastadd.

 

Jag sätter mig i fåtöljen, lägger upp benen på bordet och öppnar en öl. Jag vet redan vad kvällen har att erbjuda. Ni vet sömnlös vän och allt det där.

 

Jag ser på teve, urskiljer rörelser, ljus, mörker, men ser egentligen ingenting. Jag döljer något. Men inte ens gud vet vad.

 

Sen vet jag inte vad som händer. Jag slumrar till.

 

Men bara så där slås ytterdörrens upp. Charles Bukowski kliver in.

 

Jag blir stel, alldeles mållös.

 

- Va… Charles Bukowski. Är inte du död? Nähä, inte det.

 

Jag bjuder honom på en öl. Han slår sig ner i soffan.

 

Vi tittar på varandra, har egentligen inget att säga.

 

- Jag gillar dina böcker, stammar jag fram.

 

- Du är inte ensam grabben.

 

- Nej, det är klart.

 

Jag tittar på honom, söker trevande hans blick. Han ser mest ut i luften.

 

- Vad gör du här? Har du kommit för att berätta att allt blir bra i slutet, frågar jag.

 

- Sånt vet jag inte ett skit om, säger han.

 

- Men vad gör du här då?

 

Han svarar inte. Han tittar på min öl och sen på mig.

 

Jag ser frågande på honom. Han tar en klunk av sin öl.

 

Vi sitter så en stund. Undviker varandras blickar. Jag trummar lite på låren. Bukowski sitter bara där.

 

Jag reser mig ur fåtöljen. Går fram till Bukowski. Jag öppnar armarna som för att ge honom en kram. Han ser förvånat på mig.

 

- Vad sysslar du med pysen? frågar han.

 

- Jag tänkte ge dig en kram.

 

- Ähh… fan, jag skiter i det här, muttrar Bukowski.

 

Det sista jag ser är hans ryggtavla när han stegar ut samma väg han kom. 

 

Jag sätter mig i fåtöljen och försöker förstå vad som just hänt. 

Alla har vi vårt mörker. Med pupiller stora som dasslock sitter han i sitt. Han är trött på sig själv, vill byta maskineri. Det går inte, så han tar tabletter för att bakbinda sina känslor.

 

Han blir slö, men orkar mer så.

Han blir avtrubbad, men kan ta sig ur sängen.

 

Han ringer folk han inte känner, folk som inte känner honom, folk han inte gillar och som inte gillar honom, håller evighetslånga monologer, svamlar om självutnämnda sanningar. Det är bara att nicka. Han vet inte vad han säger. Han glömmer bort. Han tar sig om hakan. Han börjar om.   

 

Han upplever saker som inte är, styr sig själv med trådar. Han rattar och rattar men är aldrig riktigt där. Det blåser upp till storm på Storsjön, havet mellan hans förstånd och känsloliv. Båttrafiken är inställd sedan länge.

 

Han får syn på sig själv från andra sidan.

 

Han ler.

Båda ler.

 

Ingen ler.

Trodde jag hade tröttnat på ensamma män med akustisk gitarr och brustet hjärta. Men Johnny Flynn har fått mig att vandra bland moln. När framtiden är svart som natten, när allt känns tungt och svårt, då ska du ta fram honom, esset i rockärmen, som att lura döden eller skjuta upp läggningstiden, en klarblå himmel som ler sitt bästa leende.  

 

 

They're taking pictures of the man from God
I hope his cassock's clean
The burden of being our holy fellas
Your halo'd better gleam, better gleam

What of all those wayward priests?
The ones who like to drink
Do you suppose they'd swap their blood for wine
Like you swapped yours for ink, for ink

You wrote me oh so many letters
And all of them seemed true
Promises look good on paper
Especially from you, from you

The weight of all those willing words
I carried all alone
You wouldn't put your pen to bed
When we hadn't found our own, our own

Your sentences rose high at night
And circled round my head
The circle's since been broken
Like the priest before me is breaking bread

I'm being asked to drink the blood of Christ
And soon I'll eat his flesh
I'm alone again before the altar
Shedding all my old regrets

The last of which I'll tell you now
As it flies down the sink
I never knew a part of you
You didn't set in ink, in ink

The letters that you left behind
No longer shall I read
Your blood's between the pages
And I can't stand to see you bleed

And I'll soon forget what was never there
Your words are ash and dust
All that's left is the song I've sung
The breath I've taken and the one I must

If you're born with a love for the wrote and the writ
People of letters your warning stands clear
Pay heed to your heart and not to your wit
Don't say in a letter what you can't in my ear

 

Johnny Flynn – The wrote & The writ

Jag sitter och lyssnar på Jonathan Richmans naiva texter från igår när jag egentligen borde upptäcka idag, vad som gäller nu, kanske den där andra Jonathan, Jonathan Johansson eller Babian, eller underkasta mig nya stjärnor som Lily Allen, men nej nej, jag behöver nåt mer än bra musik för att fånga mitt intresse. Jag behöver kunna identifiera mig med artisten, jag behöver förstå dem. Varför måste jag förstå allting? Kan den inte bara slappna av och ta saker som de är. Min hjärna lägger alldeles klart ingen vikt i nyhetens behag, saker och ting får inte bara vara. Det måste helt tydligt finnas nåt mer.  

Jag slänger i mig lunch, middag, slevar i mig en hel bunke Ben & Jerrys, sväljer morotskakan, bryter gigantiska bitar av Fazer-chokladen, häller i mig colan, jag vill göra grejer, sitter som på nålar, vill slänga mig in i samtal, situationer, tacklas, skiter att det är vinter, jag vill ut, ut ur mörkret, lämna träsket, facebookslasket, ångesten, sluta gömma mig, börja om på nytt, se världen genom ett barns ögon, återupptäcka mina vänner, min sambo, inspireras av livet, ge, jag vill ge, ge mig in i nåt, vad som helst, nästan, stort som smått, jag vill göra, jag vill… ja, vad jag än tar mig till kommer behovet att uttrycka mig i alltid finnas. I bloggen eller nån annanstans.

 

Alltid.Oåterkalleligt.

Jag är ingen bokmal. Även om jag namedroppar en hel del i bloggen så läser jag mest för att få perspektiv på mig själv, för att kunna se mig i nytt ljus.

 

 

En kall känsla av obehag kom smygande när jag insåg var jag befann mig.

 

Inlåst i min egen hjärna.

Min lojala vän. Vi är rätt lika du och jag.

William Burroughs ord.
Om Junk.
A way of life...
Vad menade han egentligen?

 

Jag kommer inte på något att skriva just nu men jag finns här.

 

Jag är bara lite omtumlad.