Time to kill - time to spill

Året är 2009, jag springer runt i en rosa t-shirt. Ikväll ska jag bli full i min ensamhet.

 

Tänka stort. Skriva. Ta varje ord på största allvar. Fram tills att det snurrar, sen vandra runt i lägenheten, från sovrummet genom hallen till badrummet och från badrummet till köket och in i vardagsrummet. Titta ut genom fönstret, ut i luften och sen återvända till köket. Slå lite i köksluckorna, öppna och stänga kylskåpet. Hittar jag nåt skåp ska jag öppna och stänga det. Frysen skiter jag i. Öppna kranen, se vattnet rinna, stänga av. Sen ta rundan igen. Spola toan, provligga badrumsgolvet och sängen, fingra på fjärrkontrollen. Tänka. Stort. Smått. Rött. Blått.

 

Ta en öl till, trots att jag vet att alkoholen inte tar oss nånstans längre.

 

Men vi måste få sova. Kan vi få sova sen? Inte det. Då fortsätter jag.

 

Som om jag vore nitton. Vi är inte nitton längre, vi är tjugosju.

 

Det här börjar likna en fars.

 

Farsen om våra liv. Vad är vi för figurer egentligen?

 

Jag tar rundan på riktigt. Från sovrummet genom hallen till badrummet, köket och in i vardagsrummet. Det är för oss jag gör det. Men jag vet inte varför, bara att jag måste.

 

Fram och tillbaka. Tills, tills att mattan tröttnar och vill byta plats med grannens.

 

Så… äntligen landar den, den andra tanken.

 

Jag ska tydligen möblera om. Jag gör så. Skjuter ihop alla möbler och lägger en matta över alltsammans. Det ser inte klokt ut. Men det är till hjälp senare.

 

Min sambo brukar rädda mig från sånt här. Men hon är inte här. Hon har tagit sig förbi den här skiten.

 

Till slut somnar jag i en kuddhög. För att dagen efter förtränga allting. 

 

Men jag vill inte förtränga. Jag vill skriva det här.

 

Till en sömnlös vän.

 

Någonstans där därute.