Skrotnisse och hans vänner
Jag tittar på Skrotnisse på DVD. Det är nostalgiskt, och säkert några fler saker men främst nostalgiskt. Jag återupplever en del av min barndom. Jag vet inte när serien visades för första gången, men jag tror jag såg den i början av 90-talet. Jag var säkert helt lyrisk när det vankades Skrotnisse på tv. När det började satt jag säkerligen knäpptyst med de största ögonen. Jag måste ha varit helt frälst. Jag kanske till och med ville bli skrothandlare. Vem vet. Man vill bli så mycket när man är liten. Det är ett fint minne. Fabricerat eller ej, det är i vilket fall fint. Och Skrotnisse som serie håller än, sådana minnen brukar spela en ett spratt men inte Skrotnisse, det består.
Här kommer en återgivning av upptakten:
Skrotnisse har sin skrotgård mitt i stan. Han köper och säljer allt emellan himmel och jord, säger han själv. Han har mycket skrot på gården, så mycket att han måste ha hjälp att hålla reda på allt. Därför är det passande att han har en son, Kalle. Han är hjälpsam och snäll. Men också lite fumlig, erkänner Skrotnisse. Jag tycker att han verkar rätt sävlig också. Men strunt i det för nu kommer det en ny karaktär in i berättelsen, Ture Björkman. Han har stirrande blick och ser ut som en pamp. En sån karaktär man kan få mardrömmar av. En riktig typ. Han tycker att Skrotnisse för liv och skräpar ner, och mitt i stan dessutom. Han är inte glad. Han tycker att det är bedrövligt. Kalle undrar vad han är för en figur. Stick härifrån om du inte gillar skrothögar, säger han surmulet. Nu tar det husihelvete. Ture tycker att Kalle är uppkäftig. Han säger att han är stadsingenjör och att han minsann har ett och annat att säga till om i stan. Ture har sagt nog. Han vänder på påkarna och går flinande därifrån. Ture har något på gång, det kan vem som helst gissa. Han låter oss ana att han tänker onda tankar genom sitt fula flin. Han har något ont i görningen, så är det bara. Vilket första intryck. Skrotnisse får hålla tillbaka sonen sin, som lovar att ge Ture däng om han visar sig där igen. Kalle muttrar lite till efter att Ture har gått. Klockan slår fyra: slut på arbetsdagen. Skrotnisse säger att det ska bli gott med lite mat, varefter han skrattar något underligt. Skrotnisse kanske också har något i görningen.
I den här familjen är det tydligen Kalle som lagar mat: stekt korv med ägg blir det till middag. Skrotnisse läser tidningen medan han väntar på maten. Han läser högt att Ture ska bygga en bro. Kalle beklagar sig då över att han var så brysk mot Ture, hade han inte varit det kanske dom hade fått sålt lite järn till brobygget. Vilken otur.
Nu hamnar vi i en lägenhet. Ture sitter i soffan med sin mor. Teven ger ifrån sig något folkmusiksaktigt och stämningen känns tämligen svensk. Modern stickar och Ture leker med en bromodell. Han säger högt att han gjort en modell av den nya bron samtidigt som han gör sig beredd på att testa hållbarheten med en leksaksbil. Modern tittar oförstående på sin son och säger jaså. Innan Ture påbörjar sitt försök med bron säger han högfärdigt att det är en stabil och precis byggnation. Ture ställer upp bilen och ska precis köra över brons mitt när hela modellen kollapsar. Modern skrattar gott och tycker att Ture är en ynklig typ. Hon ställer sig tveksam till om han verkligen har klarat ingenjörsexamen. Hon tror han är en bluff. Han är på pricken lik sin far, lika slarvig. Ni är av samma skrot och korn, säger hon. Ture kan inte ha det lätt därhemma med en så skarp mor.
Nu börjar ett tv-program som de väntat på. Det är ett lokalt vetenskapsprogram. Programledaren ser ut som arketypen av en forskare. Det är bara glasögonen som saknas. Han har burrigt vitt hår som går ner över nacken och en näsa som nästan är lika lång. Jag tänker Einstein, E=mc ² och allt det där. Programledaren säger att han har mött många stora vetenskapsmän men att den största av dom största heter Bertil Enstöring. Nu reagerar Ture. Han säger att det är ”intressangkt”. Programledaren säger att han enbart en gång haft glädjen att träffa Bertil. Det har inte blivit fler gånger eftersom han är en typisk eremit, han vill inte bli störd. Bertil har bott på havets botten och längst upp på toppen av ett högt berg, allt för att slippa mänsklig kontakt. Ändå väntar hela vetenskapen med stor spänning på eremitens livsverk samlade i boken ”Problem”, som han försöker färdigställa i sitt hus utanför stan. När programmet är slut smider Ture onda planer. Han måste till varje pris få tag på eremitens bok. Han berättar för sin mor om sin ondskefulla plan. Ture ska ju bygga en bro i stan, men om inte eremiten lämnar ifrån sig sin bok bygger Ture bron precis där den stackars eremiten bor för att tvinga honom flytta. Sen ska Ture slå till. Norpa eremitens bok. Han är genialiskt, tycker han. Han är nöjd och fnissar belåtet. Hans mor tycker tvärtom att han är usel - nu igen. Ture försvinner ut tankspridd. Det hela är väldigt dramatiskt.
Vart kan Ture vara på väg? Får eremiten vara ifred? Vad heter egentligen Tures mor? Kan serien bli mer kommunistiskt?
Ja många frågor blir det, kanske skriver jag en fortsättning…
du skriver så bra! ^^
Jag var grymt förtjust i Skrotnisse som ung jag med, å jag har många gånger tänkt tillbaka på det, men jag har aldrig kommit på varför Ture var ute efter att bråka med erimiten, men nu tack vare ditt genialiska inlägg så vet jag! Det känns på något sätt som att en sten liksom har lyfts ifrån mitt hjärta! Skrotnisse, vilken man, vilket barnprogram! Leve skrotnisse!
När man väl kommit över att dockorna ser så fruktansvärt läskiga ut så är det en utmärkt serie.
Både du och Skrotnisse är underbara karaktärer. Man saknar er båda i staden där alla "jobbar volvo".
Sorry, jag orkade inte läsa det hela. :)
Ja det känns som att det regnar i Borås hela tiden med, men det är väl känt för de :P
en till som är skrivglad. :)
Idag cyklade jag. Men det var jättekallt. Köpte mig ett par vantar på Intersport. Sedan frös jag inte mer.
Predikaren är jättebra. Bara inledningen är i sig grym:
Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.
Fantastiskt!
Minns också skrotnisse, även om det inte var någon favorit. Jag undrar såhär. Hade Ture blivit så "pampig" och otrevlig om hans mamma hade intresserat sig litet mer för hans bromodeller när han var liten?
Snön faller här precis som bomber faller över andra delar av världen, så på det sättet känns det tryggt att vara här i min ensamhet och tänka alla tankar jag tänker. Men jag kan inte ställa mig bakom någon ism vilket skulle vara en ännu större trygghet, ismer är skapade av enstaka individer som har sin syn på livet. Jag har min egna syn och kan därför inte ställa mig bakom någon annans ism, eller detta är i vraje fall vad jag försöker intala mig själv...jag vill ju vara en egen individ.
Va härligt mycket positiva kommentarer du får för hur du skriver, Visst skriver du bra det håller jag med om. Men kanske en aning enkelspårigt för min smak. Jag gillar när människor plötsligt helt spårar ur från hur de brukar skriva.
Du skiver vackert, otroligt vackert. Men om du skulle skriva lite mer drastiskt ibland så skulle jag tro att det du skrev kom mer från hjärtat. Jag kan få en liten känsla av att du skriver på ett sätt som är en påklistrad fasad. Skulle du variera hur du skriver skulle texeterna bli mer levande. Varje text skulle bli en egen person med sin egna saga. Men kankse vill du inte uppnå detta...det vet ju inte jag. Det är i varje fall soft att läsa oavsett om det är från hjärtat eller inte.
Hur klarade du snökaoset i Sverige?
å gud va ja hatar skrotnisse, när ja va liten så va ja så jävla rädd för dom.. särskilt han där bertil, blev så rädd så tårarna spruta.