Natt. Och en kastrull.
Igår.
Jag umgicks med min bror, tog några öl och såg Hellboy II.
Tunt manus, vackra effekter, men alldeles för usel story.
Vi skiljdes åt, han drog åt sitt håll och jag åt mitt.
Hann precis med bussen från Hötorget.
Chauffören körde oss genom Stureplan, över Karlavägen och in på Valhallavägen.
Ett pensionärspar satt några platser ifrån mig, och förutom två-tre själar längre bak i bussen så var jag ensam.
Min hållplats dök upp på displayen. Jag tryckte på stoppknappen och gick av.
När jag gick nerför backen mötte jag en kastrull. Den bara stod där.
Jag var inte full. Inte den heller.
Den borde inte ha varit där vid den tiden, i synnerhet inte alldeles ensam.
Men det var den.
Handtaget hade gått av, såg jag.
Jag har ingen aning om vad den varit med om. Vilka andra den mött eller vilka sår den bar på.
Alla dessa nattliga möten, det kommer nog aldrig ta slut. Aldrig.
Ikväll.
Jag går ut till den platsen där vi möttes. Kastrullen och jag.
Jag letar i cirklar, tittar överallt på asfalten.
Inte ett spår av kastrullen.
Det går förbi ett par. Jag låtsas som ingenting.
Först tänker jag fråga dem om de sett till en kastrull, men hejdar mig.
Jag skulle framstå som en psykopat, nån som förlorat mer än bara en kastrull.
Paret försvinner.
Jag står kvar en stund. Tittar ner i marken, på min skugga.
HAHAHA
p.s din blogg rockar!
Tack Äki. Jag försöker bjuda på nått.