Det där oundvikliga, den där stora frågan
En full vattenkanna står på diskbänken. Du är inte törstig men tar ut ett glas ur skåpet ändå, tittar på glaset en stund. Du vet inte riktigt varför, men sänker det försiktigt i kannan så att det vilar halvt nedsänkt i vattnet utan att sjunka. Glaset flyter planlöst omkring på vattenytan som en obemannad eka. Sorglös, utan mål och mening.
Dagarna går. Men så - under beslutet att se ytterligare ett avsnitt av Greys anatomi eller köpa en till topp, som en obekväm aning - bubblar känslan upp.
Känslan av att någonting inte riktigt stämmer. Den låter dig inte vara ifred, skaver och skaver. Kanske får du svårigheter att sova, kanske sover du som en stock. Kanske glömmer du att hämta dina ungar på dagis en eftermiddag. Vad vet jag. Visst, impulsen är lätt att vifta bort. Du sjukanmäler dig, låser in dig på rummet ett par timmar eller åker på chartersemester till Thailand.
Men obehaget är kvar i kroppen, så lätt blir du inte av med det den här gången. Innan du vet ordet av har känslan växt sig stor som en knytnäve och parkerat sig i bröstet. Det är nu mer än en diffus ängslan, mer än en otillfredsställelse av något slag. Du börjar sakteliga inse att du inte kan rymma hur länge som helst, du måste ta strid, trotsa din egen rädsla.
Så en dag eller natt, tar du dig mod och lyssnar. Till en början en svag viskning, men med tiden ökar styrkan och du kan urskilja enstaka ord. Det irriterar dig att du ändå inte kan identifiera vad det är. Men du fortsätter att lyssna, och till slut faller pusselbitarna på plats. Det är något världsomvälvande som du befarat hela tiden. Orden bildar en mening som du upprepar tyst för dig själv:
Vad är egentligen meningen med alltihopa?
Du går in i köket. Gör om proceduren med glaset och kannan. Fyller kannan och ser glaset flyta runt. Du puttar till glaset, så att det tar in vatten.
Dina tankar spinner vidare. Du tänker att det här inte kan vara allt, det måste finnas något mer? Och var kommer jag in i bilden?
Tankarna slutar inte där. De sköljer över dig som ett vattenfall, en kalldusch. Du försöker desperat fånga alla tankar, vattendropparna, men allt du har är en fingerborr. Snabbt inser du att en större bunke behövs. Du kämpar tappert, men till slut orkar du inte längre och stänger av. Det sista du minns innan allt blir svart är att glaset i kannan sjunkit till botten. På diskbänken: en genomskinlig kanna, med genomskinligt vatten och inuti står det genomskinliga glaset, du.