Så skrivs en bra krönika!

En bra krönika ska ha en enkel prosa, med djup och personlighet, kryddat med självdistans och ironi. Den behöver inte förmedla en specifik åsikt, bygga på svåra ord eller ha en klatschig slutpoäng. Men får gärna skildra ett skeende, där konkreta iakttagelser blandas med flyktiga känslor. Kort, en pyntad vardag upphängd på krok för allmän beskådning.

 

Hanna Hellquist skriver en sån krönika i DN Påstan. Det är en blandning av blogg, krönika och kåseri. Jag började läsa den i höstas. Då och då, lite sporadiskt innan jag föll pladask för den. Fredrik Strage skriver också i DN, men Strage är Strage, känd och intetsägande. Hans grej är musik, alla vet det. Kul för honom. Men för oss andra som inte enbart har en passion här i livet och inte är glasklara över vilka vi är, så är Hellquist det självklara valet.   

 

Så jag kopierade in alla hennes krönikor i Word, 21 sidor, och skrev ut på skrivaren. På väg hem från jobbet borrade jag ner mig. Folk på tunnelbanan slängde ett öga åt mitt håll utan att veta vad de missade. Att kön på Ica blev längre och längre, medan kassapersonalen ropade ”en ny kassa tack”, gjorde mig ingenting. Inte heller kylan eller nysnön eller det faktum att jag var utan vantar och toppluva brydde jag mig om.

 

Maniskt letade jag efter nånting. Det hade sakteliga gått upp för mig att det inte var en vanlig krönika. Jag och Hanna delade nånting. Frågan var bara vad.  

 

Jag läste och läste om, blev alltmer desperat i mitt sökande. Lät mig bli alldeles överväldigad över våra referenspunkter som jag innerst inne visste inte fanns där. Lät mig tro att hennes ord skulle guida mig till någon fundamental hemlighet som undgått mig. Jag ville att det skulle vara så enkelt. Att min sanning skulle finnas där bland hennes ord.

Jag ville det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback