Underrubriken
Den här veckan har jag haft svårt med orden. Ingen inspiration, ingen insikt.
Först skulle jag kunna berätta att Hanna Hellquist i ett mejl berättade om sin glädje över mina ord om hennes ord, eller att det faktiskt var hennes far som kommenterade tidigare inlägg, eller att jag räknar dagarna till hennes debutroman dimper ner i brevlådan, eller att jag såg henne på teve och hörde hennes fars röst över telefon genom teven och tyckte att de var sympatiska människor. Men det gör jag inte. Folk kan ju tro att jag är köpt.
Anyhow.
Jag sitter och filar på en ny underrubrik till bloggen. Den gamla är ju till och med förvirrande för mig. Vad menar jag egentligen? Läs själva.
”Angriper världen genom vilsna upptåg och egendomliga eskapader. Dokumenterar de få insikter jag famlar över i bloggen. Ibland framtvingat, ibland uttänkt, ofta ovardagligt och verklighetsfrånvänt, knappast originellt, men på något sätt ändå givande.”
Famlar? Var famlar jag nånstans? Äh… dravel.
Jag har tänkt och tänkt. Angripit problemet från höger och vänster, uppifrån och ner, nerifrån och upp, lagt pannan i djupa veck, stegat in och ut ur fik på söder med palestinasjalen virad runt halsen, förlorat blicken i horisonten, allt det där svåra tänkande killar gör.
Ja, vad har jag kommit fram till då. Jo, till slut kom det till mig i en dröm. Som för alla svåra killar.
”För oss som tycker att livet är ett ord vi inte behärskar. Vi letar febrilt efter ordboken, men fan, vi hittar den ju aldrig. Det är för oss jag skriver.”
Man ska ju inte skriva fan har jag läst. Speciellt inte fan med utropstecken. Gud och Aftonbladet förbjuder det. Man ska måla och berätta i ord istället. Men jag vill understryka att jag letat ett tag och börjar bli trött på det. Därför en svordom. I fan döljer sig ett rop på hjälp: GE MIG DEN DÄR BOKEN SÅ JAG KOMMER HEM NÅN GÅNG? Det börjar nämligen bli sent.