Hellquist vs Bukowski
Härom inlägget berömde jag Hanna Hellquists texter i Påstan. Nu tänkte jag utnämna henne till en kvinnlig Charles Bukowski. Jag tar det igen. En kvinnlig Charles Bukowski. Det gäller att ta i från tårna. Jag vet inte vad hon tycker om saken, jag har inte frågat. Hon skiter säkert i vilket. Vi känner inte varandra.
Till holmgången. Hellquist befinner sig lite längre upp i samhällshierarkin än sin manliga motpart. Men hon målar - precis som Bukowski - bilden av sig själv, därför blir det omöjligt att inte förväxla henne med det hon skriver. Rätt fram återges uppväxtåren med en bångstyrig pappa, hur hon tvingar sig på karlar och livet med en överbeskyddande katt.
Ett stilprov:
Jag vaknar på landet. Katten ligger på mig och spinner med smala ögon. Jag går upp i mitt randiga nattlinne och luvtröjan som jag har sovit i, jag sätter fötterna i tofflorna som fortfarande är sjöblöta sen jag trillade i dammen dagen innan. Min sista snusdosa är försvunnen och jag är förbannad. Jag går ut och kissar bakom hundgården.
Bukowski då, vad har ett dagdrivande barlejon att sätta emot en sån superkvinna. Jo, uppvuxen i närkontakt med sin fars knytnäve innan han slog tillbaka och blev utkastad på gatan. Hankade sig fram på ströjobb, sket i allt utom skrivandet och flaskan. Förutom romanerna var han poet och allmän dysterkvist. Allt enligt myten om honom.
Typexempel för Bukowski:
En morgon väcktes jag av larmet från en biltuta och ljuset från strålkastare. Det var sopbilen.
”HEJ GRABBEN, FÖRSVINN FÖR HELVETE, UR VÄGEN! VI KÖRDE NÄSTAN PÅ DEJ!”
”Åhh, åh, ursäkta mej…”
Att kravla sig upp då, virrig, sjuk, slagen och med drömmar åt självmordshållet, med de där trevliga friska svarta killarna där, som bara var intresserade av att hålla tiden och få med sig soporna därifrån.
Eller det kunde vara en svart kvinna som stack ut huvudet genom fönstret:
”HÖRRU, DITT VITA SLÖDDER, FÖRSVINN FÖR HELVETE FRÅN MIN BAKDÖRR!”
”Javisst, frun, förlåt mej frun...”
Och det allra värsta, när man först kommer till medvetande därnere bland soptunnorna och har för ont för att kunna röra sig fast man vet att man måste, det värsta av allt då är tanken, jag slår vad om att plånboken är borta igen…
Bukowski befinner sig i och för sig inte i samhällshierarkin överhuvudtaget. Han är död och kan inte skriva mer. Inte ett ord. Elden slocknade 1994. Hellquist däremot är i allra högsta grad levande. Hon har en lysande karriär framför sig, redan författare, radiopratare och kan säkert ta steget till ensamseglare eller vad hon så vill.
Med Hellquist har elden tagit glöd igen. Hon har övertagit fanan. Äran. Själen.
Nya generationen döende vilsna kan låta sig räddas av ett nytt ansikte. All hail Hanna Hellquist.
Va glad jag blir!!!!
Ja, jag med.
eh... jag är inte övertygad.