Jag är en harkrank (del två)
Eller vänta nu. Kranken dog nästan, så var det ju.
Sak samma.
Jag funderar i alla fall på den. Väntar på den.
Jag har öppet fönster. Jag ser ut. Där ute är världen, tänker jag. Den är även här inne. Jag är också en del av den. Jag och världen. Tillsammans. Ändå känns det inte så. Vi kommer inte riktigt överens. Den vill en sak och jag vill något annat. Och så har vi en konflikt. Ständigt denna konflikt.
Det börjar bli kallt. Harkrankar kanske har problem med kyla också. Tak och kyla. De har det inte lätt. Krankarna.
Vi har båda våra problem. Harkrankarna petar i sina problem och jag i mina. Vi petar var för sig. Kanske skulle vi samarbeta mer. Peta tillsammans. Lära av varandra och allt sånt.
Jag tror att saker och ting måste ordnas. Organiseras. Och det är en speciell krank och jag som måste göra det. Vi två.
Nu behöver jag harkranken mer än någonsin. Vi har saker att ta itu med.
Men denna gång är jag på min vakt, då kommer den inte.
Uppdrag: Burkpantning
Idag har jag fått en uppgift av min sambo: att panta burkar. Det är en väldigt stor uppgift. Jag är stolt över förtroendet, och jag ska med största precision utföra uppgiften. En sådan uppgift måste man planera för. Nu ska jag göra det.
Jag börjar med en mental förberedelse, där jag försöker se mig själv utföra uppgiften. Nu ser jag på den mentala bilden. Allt ser bra ut. Det är en fin tavla. Ett riktigt konstverk, en Van Gogh.
Nu är det dags för nästa förberedelse: material. Jag måste ha något att frakta burkarna i. Jag väljer en plastpåse. Det känns som ett tryggt val. Bastant på sitt vis. Bastant. Bland alternativen fanns en papperspåse. Den dög inte idag. Kanske duger den någon annan gång. Men inte idag. Alla kan inte vinna. Och att ta med papperspåsen bara för att vara snäll blir det inte tal om. Jag är benhård.
Och nu till burkarna. Jag upptäcker att det finns många, och av olika typ. Det finns: burkar och Pet-flaskor. Jag känner mig lite lurad. Men jag skakar av mig det ganska snabbt. Sån är jag.
Jag tar ett beslut. Jag ska räkna alltsammans för att vara väl förberedd. Nu räknar jag.
Nu är jag klar. Det är 45 pantobjekt. Jaha. Så bra. Jag lägger dem i mitt arbetsmaterial påsen. Klart. Nu kan jag nästan se slutet på mitt uppdrag. Men bara nästan. Det viktigaste är kvar. Själva pantningen.
Jag har valt Ica. Det ligger nära och där finns det en automatisk pantmaskin. Affären uppfyller mina krav. Jag känner mig nöjd.
Nu går jag. Jag tänker på några kloka ord någon klok person sa: ”Det är inte slutmålet som är det viktiga med att resa, det är vägen dit.”
Jag samtycker.
På vägen ser jag många människor (jag tappar räkningen efter 7), en hund och några träd.
Vägen dit är resan, tänker jag. Vilken bonus.
Det blev 14,50 sammanlagt. De tar jag till mig själv. Det har jag gjort mig förtjänt av.
När jag kommer hem känner jag att resan gjort mig gott. Jag har insett något, och växt om än bara en smula.
Uppdrag slutfört.
Jag är en harkrank
Snart krankar den nog inte mer. Kranken.
Arten heter tydligen Crane fly på engelska. En flygande lyftkran direkt översatt. Jag läser att den liknar myggan. Men är mycket större. Jaha.
Nu är den borta. När jag släppte fokus från kranken för att förkovra mig i dess vetenskap, tog den till flykt. Jag blir osäker. Jag börjar söka efter den. I skåp, kyl, frys, under säng och soffa, men ingenstans hittar jag kranken. ”Är dom farliga?”, frågar jag Jocke. Han säger att dom exploderar vid impakt. Jag vet att han valsar. Jag kan mer om krankar än han tror. För att jag läser.
Nu blir det för mycket text. Jag slutar att läsa.
Vi är nog rätt lika ändå. Jag och kranken.
Välkommen. Vardag.
Nu sitter jag och tittar på tv. Det är en film om änglar och någon som heter Charlie. Det är fyra kvinnor som hoppar väldigt högt och skjuter ganska skarpt och rör på läpparna konstigt. Jag förstår inte vitsen med läpprörelserna. Det gör mig bara förvirrad. Den ena av kvinnorna verkar vara mer för sig själv. Nu skjuter hon ner dem andra tre. Jag vet inte varför. Nu händer det för många saker för att jag ska hinna med och skriva om det, så jag hoppar över dem.
Nu är jag med igen. De tre kvinnorna som blev skjutna av den andra kvinnan reser sig efter ett tag. Ingen av dem dog och alla överlevde. Det kan ha att göra med att de är änglar. Nu är det en biljakt. Det är ofta biljakter i denna typ av filmer. Och alltid med snygga bilar. Den här är blå. Dem kör och slåss om vartannat. Det verkar farligt. Det går snabbt i svängarna. Nu blöder änglarna och verkar ha ont. Jag tappar kontrollen över handlingen, igen, jag är liksom inte med i matchen som man brukar säga. Nu verkar det vara slut på action. Puh. Jag såg inte riktigt hur det gick med allt. Men nu skrattar alla. Den ena ängeln blir överlycklig när hon får reda på att hon ska få en hundvalp. Hon hoppar och beter sig underligt. Jag blir lite rädd.
Jag tror jag tar mig en smörgås. När jag återvänder är det lagom till de sista orden i filmen. Min smörgås tar för stor fokus och jag glömmer bort vad som sägs. Men jag känner mig nöjd ändå. I eftertexterna visas några bloopers, där dem har kul åt varandras missar. Någon tappar bort ord och någon annan skojar med sin kamrat. Men jag skrattar inte. Så är det bara ibland.
En timme och tjugosju minuter in på min födelsedag (Att fylla år - del fyra i experimentserien ”jaget”)
En flaska Haiwa. Lämnar jag tillbaka flaskan får jag en krona i pant.
En glass med ett lejon på. Den har igen pinne.
En glass med lakrissmak. Den har en pinne.
En strutglass. Den har heller ingen pinne.
En schweizernöt. Den var dyr.
Det blev 80 kronor.
Jag sa aldrig att det är min födelsedag till de jag träffade. De kanske inte bryr sig. Jag vet ju inte när de fyller år. Det kanske är idag.
Men jag vill inte leverera mitt tack till alla mottagare utan bara till Magnus. Konstigt. Jag får tacka honom senare. Dumma msn-program.
Nu dricker jag Haiwa igen. Det är en god dricka. Den bryggs tydligen i Sverige. Det tror jag för att det finns en svensk flagga på flaskans klisterlapp. Så bra.
Ni undrar säkert vart glassarna tog vägen. De åt jag i smyg. Ibland är jag lurig.
Nu tittar jag på schweizernöten. Den är stor. Det står något på finska på sidan. Jag antar att det handlar om chokladen. Men det skulle lika gärna kunna stå grattis på födelsedagen. Jag inbillar mig att det står så. Nu försöker jag tacka, igen. Det lyckas.
På cyniskt äventyr i gurkstaden
Västerås uteliv kan liknas vid en Siljafärja som fastnat i en bisarr Bermuda triangel och därför aldrig nått 2000-talet, rent konceptmässigt har man i många avseenden inte ens lämnat 80-talet. Dessa trakter har fortfarande en mur att riva för att i alla fall nå den inbillade frihet vi andra lever i. Frågan är om inte utelivspubliken är tillräckligt hjärntvättade för att inte kunna inse att det finns ett gräs som för en gångs skull är grönare på den andra sidan. Men jag antar att det är besvärligt att se bortom sin egen bakgård (av egen erfarenhet). För i denna bakgård styr inbillning, rutiner och självdestruktivt beteende. Klubblivet känns fel att ens nämna, för det fenomenet har man inte hört talas om och är därför lika dött som… tja vad ska vi ta, jordbruksamhället. För det är i dessa vakuum i kommersialiseringens ytterkanter som Rix FM har sina starkaste fästen (Identitetslösa Enköping, Jönköping, mm är säkert likadana). Det är på dessa platser man omgrupperar sig och rustar för nya attacker på våran huvudstad, som inte än gett vika.
Många kanske tror att det på dessa platser handlar om att efterapa Stockholm men egentligen har man ingen aning vad man försöker posera som. Men innerst inne vet man att det är ren skär imitering det handlar om, för ”jaget” har man i alla fall inte funnit. Det Västerås jag en gång tvekade att fly har jag nu svårt att se den minsta ljuspunkten i (en lärare jag haft sa en gång: att ha föreläsning kan liknas vid att stå framför ett stort bostadshus, det lyser inte i ett enda fönster). Jag lånar nu denna anekdot och tänker det just exakt nu om någonting. Fredrik och Filip skrev någonstans att DDR-Sverige upphörde någon gång i början av 90-talet, när jag ser Västerås idag är jag ytterst tveksam till om det är sant. Men å andra sidan kanske jag en dag känner just detta om mitt nu kära Stockholm…
Varsegoda att kritisera det ni tycker är typiskt Stockholm